Hej! Jag har skrivit en gång innan, (fråga 115288) nu är det så att det känns som det bara blir värre, och jag är livrädd för att bli frisk igen och gå upp i vikt. har gått ner 5 kilo till och väger 57 kilo och är 1.65 lång. Min mentor har upptäkt att jag inte äter och vi ska ha massa samtal nu och jag är rädd för vad hon ska säga och så är jag rädd att hon ska säga att jag inte får träna lika mycket, för jag har blivit helt träningsberoende. en dag utan träning är det inte på tal om, nu blir det 16-17 träningar i veckan istället. Jag har börjat sätta upp massa nya mål också med tidspress, som att innan nästa tävling ska jag väga 52 kilo och jag planerar mina dagar, ifall mina föräldrar lagar mat på kvällen så måste jag äta då annars kanske de undrar, så då får jag inte äta någonting innan på dagen och när jag väl ätit min kvällsmat då så kräker jag ofta upp den trots att jag knappt åt något, Jag har även fått sämre självförtroende, jag klarar inte av att följa med in i matsalen för det är så mycket folk som kollar på en där och ätit där har jag aldrig gjort. nu vill jag vara underviktig, vara riktigt smal, så smal så det är det första folk tänker på när de ser mig. Jag är så rädd att min mentor hör av sig till mina föräldrar eller att hon skaffar någon hjälp till mig för jag är somsagt livrädd för att bli frisk och för vad de ska säga. vad ska jag göra? jag vill inte att det ska gå så långt som till en ätstörning heller. förresten, ville bara säga att du hjälper så mycket folk och du fick mig att tänka efter när du hade din föreläsning om ätstörningar för min skola med laila bagge. du är så härlig att lyssna på och får en att känna sig lite bättre!

---

SVAR

Hej finaste kämpen!

Tack för komplimangen! Ska försöka få komma ut mer i skolor och försöka fånga upp elever med ätstörningar. Brinner för att få hjälpa till, även om inte jag kan göra jobbet åt någon. Det är synd att inte lärare förstår hur viktigt det är och inte låter mig få komma. Nu till nåt viktigare, nämligen dig till dig.

Tjejen, det är så att du har redan en ätstörning. Det har redan gått så långt och du behöver få vård. Just nu gör du sådant självvåld på dig själv att jag blir gråtfärdig.
Jag har säkert sagt det förr men säger det igen, sök vård och ta hjälp. Du är värd så mycket mer.
Jag funderar kring dina tankar kring vad friskhet egentligen innebär. Friskhet innebär inte att att du skulle gå omkring och känns dig tjock, inte få träna osv.
Det är så att man behöver dra ner på tränandet tills man kan kontrollera den, att du inte känner att du Måste träna för att inte få ångest. Det är inte sunt att träna så mycket som du gör. Jag tror inte att du njuter och mår bra av det själv utan du drivs till att göra det för att du tror att du måste. Att du måste vara ett smalt streck för att få finnas till.

Att vara frisk innebär att ha kontroll.
Jag som själv varit drabbad men idag är frisk sedan många år väljer att träna för att jag älskar min kropp och vill att den ska få funka, vara frisk och stark i många år. Om jag inte tränar på en vecka (eller fem) så händer ingenting i tankarna.
Att vara frisk innebär att man älskar sig själv och inte gör självvåld på sig själv. Det innebär också att man har lärt sig att uttrycka när man inte mår bra istället för att behöva visa det genom handlingar att svälta, hetsa, kräkas osv.
Under min sjukdom så trodde jag ofta att frisk innebar att jag var tvungen att vara glad jämt, prestera på topp, va en sann vän, glad flickvän mm. Det handlade istället om att ibland få vara liten och ledsen, ibland stor och stark. Det är att vara frisk. Skillnaden är att när man tar hand om sig själv, ber om stöd och tar det lugnt, "klappar om sig" när man mår dåligt inte brukar våld emot sig.

Att söka hjälp är jobbigt, det är det. Det är tufft att gå igenom behandling. Men vad är alternativet? Jo att leva med den ångest du gör nu resten av ditt liv.
Kommer du ihåg vad jag sa på föreläsningen?
Om det finns en himmel, vem vann då mest nere på jorden? Den som hade snyggast bil, den som var smalast, den hade mest pengar eller den som var lyckligast?

Du är värdefull! Den enda som inte insett det är du!

Största kramen, Catherine