Hej, jag har tidigare haft ätstörningar och legat inne i två år på grund av det. Nu är jag utsläppt och friskförklarad. Ändå funderar jag dagligen på att sluta äta igen, jag har gått upp 25 kg de här åren. Från att ha vägt 40 kg till 65. Detta gör att jag mår psykiskt dåligt och det sitter fortfarande inpräglat i märgen att jag måste gå ner i vikt. Jag är 178 och väger 65 kg, vilket skall vara normalvikt om jag har förstått det rätt. Jag strävar efter att vara underviktig igen och tror aldrig riktigt jag kommer ge upp denna tanken. Förövrigt undrar jag hur jag skall hantera detta, då jag inte riktigt vet vad jag skall ta vägen.

---

SVAR

Hejsan!

Det glädjer mig att höra att du blivit friskförklarad och har nått en normalvikt. Det mår din kropp och dina organ så bra av! Men jag hör att du mår lite dåligt psykiskt i det här och det är absolut inget konstigt eller något du ska känna panik inför.

Ätstörningar är ett problem som är ganska utbrett speciellt bland unga tjejer och vägen bort från det är ofta lång och jobbig. Att bli frisk från sina ätstörningar innebär många bitar och man går ofta många olika vägar. Ibland går man raka vägen framåt för att sen gå något steg bakåt och sen framåt igen. Tankemönster som funnits där i många många år går inte att "plocka bort" ur hjärnan. Det är helt normalt att du emellanåt får tanken om att du vill vara underviktig igen eftersom den tanken har varit en så stor del av ditt liv flera år. Det viktiga är att inte se det som ett bakslag eller ett nederlag. Det är bara så att tankarna kommer att komma och gå och det viktiga i de stunderna är att du ser det ENBART som tankar som flyger förbi, ungefär som små moln "jaha där kom den tanken, se där",utan att döma eller låta tanken gräva sig in. Du ska bara accepterar att tankarna kommer och går, för det gör dom, hela tiden.

Att vara friskförklarad innebär inte att du helt kan stoppa dina ibland automatiska tankar om din vikt men det är viktigt att trots friskförklaringen fortsätta att jobba med sina tankemönster. Kontakta dina vårdkontakter och fortsätt med någon form av terapi om du inte gör det! Det är viktigt att inte sluta träffa terapeut eller psykolog bara för att man är friskförklarad, de finns ofta många tankar kvar som behöver bearbetas och man behöver stöd! Mycket stöd, en lång tid! Allt tar tid! Du har kommit så långt ska du veta och är jätteduktig. Ta bara en bit i taget!

Hälsningar Sandra