Hej. Jag skärde mig när jag var 13 år gammal. Jag har velat bli av med ärren sedan jag gjorde det från första början. I 4 år nu sedan den tiden har jag fått gå runt med långarmade tröjor i alla väder. Det har förändrat hela mig och det trycker ner mig varje dag. Jag klarar knappt av att titta på min arm. Det är ca 17 st på min övresida av min underarm i olika storlekar och bredd. De var väl minskat aningen sedan jag gjorde det, men inte mycket. Det jag vill fråga dig är hur jag ska kunna bli av med dem. Jag vill inte höra att jag ska vänja mig vid dem, jag skulle aldrig klara av det. Jag hatar mig själv för att jag gjorde det, jag var 13 år och förvirrad. Jag har varit med om så mycket mycket värre saker i mitt liv än anledningen till att jag gjorde det och jag har aldrig skärt mig på grund av dessa saker. Jag har inga psykiska problem och jag skulle aldrig få för mig att skära mig igen. Jag har läst lite om detta ämnet på diverse forum, men jag har inte riktigt hittat några svar. Man kan laserbehandla ärren, men det kostar ju väldigt mycket och då skulle jag behöva vänta tills jag är äldre så att jag kan börja spara ihop till pengar till en sådan operation. Vad ska jag göra? Samma sak med hudtransplantation. Finns det något sätt för mig att behandla mina ärr redan nu? Jag fyller 18 i sommar och snart ska jag gå ut gymnasiet. Jag har gömt mina armar tillräckligt länge. Jag anser mig själv vara väldigt ambitiös och smart, jag har höga ambitioner, men jag är rädd att jag inte kommer kunna lyckas med mina drömmar på grund av detta. Detta stoppar mig på så många sätt och vis. Som sagt. Snälla be mig inte att vänja mig vid mina ärr, jag skulle aldrig klara av det helt enkelt. De är alldeles för stora och syns alldeles för väl. Det handlar inte bara om att skämmas över dem, det handlar om att det kommer stoppa eller försvåra en hel del drömmar. Jag behöver verkligen råd över hur jag ska bli av med dem.

---

SVAR

Jag har ett 40 tal ärr på min ena arm, det var över 7 år sedan jag skadade mig. Jag skäms inte över dom, de har blivit en del av mig. Jag har t-shirt om jag vill, jag har långärmat om jag vill, ingen ska bry sig om mina/dina ärr. Varje gång jag ser dom så påminns jag av min jobbiga period jag hade, men den tanke får mig bara till att må ännu bättre idag. Då vet jag allt jag har gått igenom och jag vet också att jag lyckades bli fri ifrån självskadorna, så jag ser inte mina ärr som något negativt, men det är klart att ibland är det opassande med ärren. Men mina har bleknat så pass mycket så tittar man en snabb sekund ser man ingen, men går man närmare så ser man mer. Jag minns en tjej jag såg i en butik som stod och jobbade vid kassan, hon hade mängder med ärr, men hon hade ändå fått jobbet och jag tänkte på allt vad hon kunde ha gått igenom i livet. Jag kände medlidande för henne, men samtidigt såg hon stark ut nuförtiden. Ärren blir en del av sig själv..

Men till din fråga, så ja det går att laserbehandla ärr, men det är dyrt, det är lång väntetid och det är inget som vården prioriterar direkt. Men om det är verkligen det du vill så ska du ju ta kontakt med ditt sjukhus/vårdcentral. Men din tro om att du inte skulle lyckas bara för att du har ärr på dina armar stämmer inte med verkligheten. Du kan få jobb och utbildning ändå, ta tjejen i kassan som exempel, ett jobb där man varje dag träffar 100 tals människor. Det är inte så jättetroligt att du skulle få en laserbehandlings tid innan sommaren, men ju tidigare du ställer dig i kön ju bättre är det ju. Vet dina föräldrar om ärren så tycker jag du ska försöka få stöd ifrån dom!

Detta är ett bra exempel på hur mycket man kan ångra i efterhand att man skadade sig!