hej! Jag har precis börjat förstå på riktigt att jag har en ätstörning, men egentligen fattar jag nog inte det, min mentor säger till mig att jag har en ätstörning men jag tänker att det bara är som hon tror. Jag har gått ner 15 kilo sammanlagt sen i november, men de sista kilona har kommit precis nu när allt känns som värst, mina föräldrar fick precis reda på att jag äter för lite och lite om mina tankar kring mat och sånt, min mentor, skolsköterska och mina föräldrar och jag ska snart ha ett möte för de tycker jag behöver bättre hjälp både psykiskt och fysiskt, det känns bara hemskt. men till det kanske viktigaste sen mamma fick reda på det har hon lagat mat till mig en gång om dagen och suttit brevid mig (med hennes viktväktar mat) vilket känns jätte jobbigt och kollat hur och vad jag äter, varje gång har jag gått upp och kräkts efteråt pågrund av ångesten. Jag vet om att hon har koll på all mat där hemma så jag tar en tallrik på morgonen häller lite havregryn och vatten i den och ställer den i diskmaskinen så det ska se ut som jag ätit gröt, sen tar jag med en macka och slänger den sen så slipper jag äta fram tills det är kvälsmat och så är det varje dag, det har blivit tusen gånger värre sen hon fick reda på det. nu måste jag gömma det hela tiden och hon tvingar i mig mer mat en någonsin och hon snackar inte om något annat än detta med mig så man vill aldrig komma hem, försöker hålla mig på träningen så mycket som möjligt.( tränar ca 15 timmar dans i veckan, och ibland extra träningar och ibland springer jag en runda) Det pågår ständiga tankar kring mat och träning i huvudet om hur jag ska kunna slippa äta och vad jag ska säga till mina föräldrar att jag gör när jag egentligen tränar.. är 1.67 cm lång och väger 57 om det har någon betydelse. Jag vill inte att mina föräldrar ska blandas in ännu mer i detta för allt blir bara värre, jag är jätte rädd för att min mentor på mötet ska säga att jag skärt mig innan för det gjorde jag ett tag men det är inget jag gör, tvingar mig själv till att inte göra det. eller att hon ska säga andra saker som mina föräldrar inte borde veta, hon vet det mesta, (att jag blivit våldtagen ett antal gånger t.ex. det vet hon för att min kompis som jag snackar med om allt om som själv haft anorexi tyckte att det var viktigt att jag sa det för hon tror att det kan vara en orsak till alla tankar) vad ska jag säga till min mentor för att hon inte ska berätta för mycket för mina fräldrar? för det gör det verkligen bara värre.. kram

---

SVAR

Hej fina tjejen!

Du har blivit utsatt för någonting fruktansvärt och jag håller med din vän om att det inte är ovanligt att man efter övergrepp får tankar kring kroppen och maten. Det är som att det "sätter sig" i kroppen för att psyket inte orkar med alla de känslor som våldtäkter för med sig. För att du ska kunna bli fri så behöver du berätta som det är och söka hjälp för det trauma du har blivit utsatt för.
Jag har full förståelse för att det är väldigt jobbigt att berätta men du kommer inte kunna bli fri ifrån din ätstörning eller tankarna kring övergreppen om du inte berättar och söker hjälp. Du får inte glömma bort att det här inte är ditt fel. Däremot är det ditt ansvar att se till att skaffa hjälp för att kunna bearbeta och kunna ta dig ut på andra sidan en dag. Med rätt stöd går det. Du är värd så mycket mer än detta lidande. Råder dig att berätta för din mentor och mamma och pappa samt söka hjälp. Då din situation är speciell i och med övergreppen råder jag dig att i första hand kontakta BUP i din kommun för vidare rådgivning (mamma och pappa kan hjälpa dig med det).

Kom ihåg att du är värd massor och att detta inte är ditt fel!

All värme och styrka!

Stor kram, Catherine