Hej, jag har under ett halvår känt mig tjock, äcklig och ful. Innerst inne vet jag att jag är väldigt underviktig, och att jag har varit det hela mitt liv. Men sen ett halvår tillbaka började mina ben bli större och större. Min mage började sticka ut mer och mer, hela jag blev bara större. Så jag slutade att äta. Var noga med att varje morgon och kväll väga mig och anteckna vikt och matintag. Så höll det på ett tag, men sen kom nyår, trettonhelgen och en massa andra saker som ledde till stora middagar med familjen. Jag tänkte att jag kunde äta lite, men bara lite, så att de inte skulle misstänka något. När jullovet var slut och skolan började igen skulle jag gå ner i vikt. Mycket. Jag går i en dansskola och dansar varje dag. När skolan började igen började danslärarna att fråga mig om jag åt. De pratade med mig flera gånger ända fram till mars. Då sa jag till dem att jag inte hade någon chans att förbättra mig på så kort tid. Att de måste sluta tjata. Så det gjorde de. Jag blev glad att de inte var på mig och jag åt ännu mindre. Samtidigt så kändes det så tomt. Det var inte längre någon som tittade i matsalen om jag åt, ingen som kollade hur mycket jag tog. På något konstigt sätt så blev jag mer motiverad av att de kollade och tjatade. Jag mådde sämre och sämre och jag beslöt mig att gå till kuratorn. Varför vet jag inte, jag kunde ju ändå inte säga om maten till henne, men det känns ändå bättre att kunna prata med någon. Det verkar som om hon också tror jag har äs. Lärarna är på mig igen, och vi har nyss haft utvecklingssamtal. Vi pratade om mat och det var flera lärare som nämnt om maten i mina betyg. Jag fattar inte varför de håller på nu igen. Jag har blivit tjockare sista månaden, gått upp i vikt. Jag tänker alltid: Nästa vecka ska jag skärpa mig. Men det gör jag aldrig. Jag äter hur mkt som helst. Hets äter inte men mycket mat och godis blir det. Jag har spytt upp några gånger. Går 1 gång i veckan på gym. På gymmet springer jag så mkt jag bara orkar. Vill förbränna så mkt som möjligt. Så även mina kompisar har börjat misstänka mig för att ha äs. De fråga allvarligt varför jag sprang på bandet så länge. Att jag ville ju nyss få muskler, att man bara förbränner när man springer. De frågar varför jag inte vill fika, eller äta godis. Nu har även någon gått och pratat med skolsköterskan. Sagt att jag slarvat med maten. Hon började fråga en massa saker när jag skulle hämta en alvedon. Sa att det var viktigt att jag åt, måste bygga muskler, måste få energi. Jag själv vet inte. Alla "symtomen" stämmer in på mig. Trött, huvudvärk, tappat hår, magvärk, fått mer hår på kroppen som fjun, näsblod, sömnproblem, dåligt hår och naglar… Men om jag nu skulle ha det (vilket inte låter troligt) så vill jag inte behandlas. Vill inte gå upp ännu mer i vikt. Vill inte säga till min familj. De kommer aldrig förstå. Men jag har så mycket ångest, gråter när jag tänker på hur mkt jag äter. hehe lite långt men…

---

SVAR

Hej finaste du!

Hör att det är kämpigt och varit det en tid!
Du har tyvärr som du själv säger en ätstörning och jag hör att du mår väldigt dåligt. Att ätstörningen kontrollerar livet och att tankarna snurrar kring maten, siffrorna på vågen, träningen osv.
Så här är det. Ingen kan tvinga dig att bli frisk om du inte vill, det finns ingen behandling i världen som biter om man inte är motiverad och vill. Givetvis får man va rädd för att gå upp i vikt, känna oro för hur livet skulle se ut utan att ha denna benhårda kontroll osv men man måste ändå komma till den punkt att man säger "jag orkar verkligen inte ha det så här". Man måste ha insikt om att hur mycket man än går ner så kommer man inte att bli lycklig och man måste erkänna för sig själv att man inte klarar att ta sig ur det på egen hand (då skulle man redan har gjort det för länge sen).
Jag tycker du ska fundera över detta inför dig själv och när du väl kommit på att du inte vill ha det så här, att det inte är ett lyckligt liv så berättar du för någon av alla de människor som bryr sig om det och försöker hjälpa dig så du tillsammans med dem kan börja arbeta på att få tillbaka ett liv fyllt av lycka och inte ångesttankar som nu.
DU är värd så himla mycket mer!

Stor varm kram, Catherine