Hej, jag är en 15 årig tjej som har ett litet problem. Det är så att jag är uppväxt i en otroligt kristen familj och vi har haft lite problem med ett hemskt dödsfall som hände för precis innan jag föddes. Även fast min familj är kristen så går jag rätt sällan i kyrkan och läser inte bibeln. Men ändå är de på mig hela tiden om kristendomen och ger mig ingen chans att bestämma själv. Jag är naiv av mig och självständig och jag blir upprörd när folk försöker bestämma över mig. Jag kan inte säga att jag är kristen, men lite av en filosof. Jag tror ju på en gud, men vem säger att han inte existerar bara i huvudet på en? Nu tror ju mina föräldrar att bara för att jag läser fantasy så är jag inne i nån ockult skit och kommer hamna i helvetet (mina föräldrar är faktiskt inte så dumma som meningen är) och jag blir ju orolig för dem för att de är så känsliga. Jag är absolut inte inne i nånting om djävulen och tror att sånt bara är en massa skitsnack.Vet du hur jag ska göra för att få dem att lugna ner sig lite? ^^’

---

SVAR

Hej!

Alla föräldrar är oroliga för sina barn. En del är mer oroliga än de behöver vara, andra borde kanske bry sig lite mer. Du menar att dina föräldrar är mer känsliga/oroliga än de behöver. Vad är de oroliga för? Kan du sakligt få de att förstå att du inte ägnar dig åt det de är oroliga för?

Om du ärligt tycker att du har fått en trygg uppväxt med föräldrar som stöttar dig kanske du kan förmedla just detta. Säga något i stil med: "Jag är en trygg tonåring och har ett bra självförtroende/självkänsla. Jag skulle aldrig komma på att göra något som skadade mig själv. Ni har har uppfostrat mig till en alltför klok person för det."

För att hitta en tro som är ens egen, en tro som man kan stå för och leva på, så måste den få växa fram i dialog med sig själv, med vänner/släktingar och med omvärlden. Om man enbart tar över sina föräldrars tro finns risken att den inte överlever när livet inte blir som man har tänkt sig. En sådan tro, som man oreflekterat "ärver" kanske inte blir den tro som ger mod att leva och tröst i motgång.

För min egen del är tvivlet en viktig del av tron. Tvivlet är själva motorn för min tro. I mitt huvud får jag inte ihop alla tankar om Gud. Men i mitt hjärta hoppas jag och tror att det måste finnas en mening som vill våra liv och som tror på dig och mig, en Gud. Kanske kan du också förmedla att tvivlet är viktigt för att ett frö av tro ska få plats. Om inte tvivlet och sökandet får ta sin plats, så finns det ingen plats för tron heller. Därför måste man få gå sin egen. Detta gäller dock bara så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Hälsningar
Anders hedman