Okänd
Annat
Hej! Jag är en tjej född 96 som mår skit ( i mina ögon) Jag orkar snart inte mer och vet inte vad jag ska ta mig till! Det började väl i 7:an. Jag hatar engelska-lektionerna för jag är så dålig på att förstå och översätta mm(fast om jag pluggar brukar det gå bra). Jag har alltid ont i magen och mår illa dagarna innan. Hela min vakna tid tänker jag och fasar jag för detta och tänker hela tiden saker som jag skulle hellre haft ett prov om dagen än engelska som ämne mm. Efter jul i 7:an fick jag ätstörningar men mamma ringde om hjälp från skolsköterskan efter nån månad. Då hade jag ”bara” gått ner 4-5 kilo(men det märktes mycket eftersom jag redan var lång och smal innan). Sen började jag även gå till skolkuratorn men jag gillar inte det och är alltid sparsam med att säga hur jag verkligen mår. Jag vill inte gå till henne för enligt mig är det bara personer med ”problem” som går dit, och jag vill inte se mig som en ”sån”. Därför har jag inte heller berättat det för kompisarna utan säger att jag går till skolsystern. Jag skäms väl antagligen över det. Mamma har prata med några av föräldrarna till kompisarna men jag vet inte om de förstod att jag hade ätstörningar…. Innan fick jag ibland kommentarer som man ser höftbenen, du är onaturligt smal mm. Men en gång sa min troligen närmsta vän att när de kommenterade om att jag var smal var det lika kränkande som om man säger att någon är fet. Bra sagt och jag kände mig lite bättre till mods. Skolsystern och mina föräldrar har även försökt få in mig hos BUP men de tar inte emot mig. Tycker inte mitt fall är så allvarligt. Nu, efter lite mer än ett år, mår jag väl bättre men faller fortfarande tillbaka i mat-tankarna. Sen är det kompisarna. Jag har några kompisar som jag är med men allt är så ytligt. Vi prata aldrig om känslor, kärlek, vår utveckling mm. Det vill jag! Ingen har någonsin sagt vem dem är kära i och det gör att även jag håller mig lite borta därifrån. Även om jag inget hellre skulle vilja ha en pojkvän och få hjälp med att visa känslor osv! Varje gång jag läser en bok eller kollar facebook blir jag nere för alla verkar ha det så bra med kompisarna. Jag vill också prata i timmar i telefon, få besök av dem när som utan att ha bestämt innan, prata om privata saker mm. När jag kollat FB eller läst tänker jag att det kan bli annorlunda med kompisar men sen när vi träffas är allt som vanligt och ingen verkar vilja förändra sig. I skolan är jag typ betraktad pluggis för jag får bra på proven. Det är inget jag vill, jag pluggar ärligt inte mer än andra och räcker inte upp handen så mycket. Troligen är det för att jag är med gänget som brukar få bra resultat och inte hänger med de ”coola”. Det är inte så att de mobbar eller säger elaka saker men jag stör mig ändå. Jag vill att folk ska se mig som annat än blyg och pluggis. Jag vill få mer status, inte känna mig olustig av att prata med killarna i klassen och visa andra tjejer. Jag vill bli mer populär, även om jag vet att det kommer bli svårt. Allt det här leder till att jag går igång på småsaker och ofta börjar bråka med pappa. Och när jag gjort det rivs allt det andra upp. Jag mår dåligt i några dagar, mår bättre. Börjar bråka. Och så om igen. Jag har pratat lite med mamma men hon vet inte allt. Bara lite om engelskan, det mesta om maten och hon tror hon fattar om bråken, ungefär. Jag börjar redan fasa för när lovet tar slut och jag måste ha engelska igen, betraktas som pluggis, snart börja på gymnasiet(där jag redan nu oroar mig för om jag kommer få nya kompisar och kunna behålla de gamla….) mm. Jag oroar mig nog för mycket men kan inte hjälpa det. Och jag vill verkligen ha hjälp! Om ni nu skulle svara på mejlet/som jag väldigt gärna hoppas) så får ni inte säga att jag ska gå till en ungdomsmottagning eller prata mer med kuratorn. Det vill jag inte. Men snälla svara även om det kanske är lite rörigt och ett långt mejl! Förlåt för jag öser upp allt det här men jag bara måste få ur mig det! Jag tror jag fått med det mesta nu…. Kramar,
SVAR
Hej tjejen,
Tack för ditt förtroende och fina brev.
När jag läser ditt brev får jag känslan utav att du skulle behöva en samtalspartner att prata, bolla och bara få vara med. Du säger att du inte känner att tex. en skolkurator är en sådan person. Men vem skulle kunna vara? Vem känner du ett spontant förtroende för?
Jag tror att du skulle behöva få ur dig allt det som du vill prata om men inte gör. Det känns om att du får ur dig det ytliga, men inte det som verkligen bor i ditt hjärta och det som verkligen tynger. Jag tror att det kan vara väldigt läkande att få säga vissa saker högt till någon som lyssnar och finns där. Vem tror du att det skulle kunna vara?
Kan det tex. vara en samtalscoach eller en terapeut? Jag vet att du inte vill prata med någon som "sjuka" personer går till, men det finns verkligen väldigt många människor som går till personer som är utbildade på att lyssna och att bolla tankar med. Detta behöver inte innebära att man på något sätt är sjuk eller dålig, utan att man behöver hjälp med att reda ut sina tankar. Man lägger sina tankar på bordet och börjar att prata. Den som lyssnar ställer även frågor som kan få dig att se på samma sak fast från ett annat håll. Detta gör att du i vissa fall kan bearbeta tankar och upplevelser som tynger.
Låt oss ta en titt i framtiden. Hur skulle du vilja att den ser ut? Du har skrivit om vad du inte vill ska hända. Men hur ser den optimala framtiden ut? Hur ser en bra gymnasietid ut? Hur skulle det kännas att inte vara rädd för engelskan? Det finns ingen eller inget som vill hindra dig från att få ut det bästa ur livet. Ibland kan vi ha en inställning som stjälper istället för att hjälpa. Ens tankar om sig själv, tex. vad man klarar och inte klarar av kan vara av yttersta vikt för att man slutligen lyckas eller inte. Hittar du rätt person kan du få hjälp med just detta.
Försök att prata med någon vuxen som kan hjälpa dig rätt!
Ett stort lycka till! Jag önskar dig verkligen att du vågar ta ett steg mot att må bättre och inte fortsätter att oroa dig för framtiden. Om du känner att du vill har fler frågor och funderingar är du välkommen att höra av dig igen!
//Susanna
Visningar : 272
