Efter att jag och min dåvarande kille varit tillsammans i nästan två och ett halvt år bestämde vi oss i onsdags för att göra slut. Vi har haft det väldigt upp och ner en längre tid. Mest dåligt den senaste tiden. Det kändes som att vi aldrig hade roligt tillsammans längre. Vi irriterade oss oerhört på småsaker mot slutet. Började bråka om de mest meningslösa saker om och om igen. Till saken hör att vi träffades i december 2008 och kort därefter fick han besked om att han har cancer. Vi hade precis börjat träffats nästan och behandlingarna körde igång. Som ni förstår var det här fruktansvärt och vi har gått igenom så oerhört mycket tillsammans under dessa år. MEN han hade sådana fruktansvärd humörsvängningar och ett stort ego. Han skulle alltid ha det bästa och den största delen av någonting. Jag fick alltid nöja mig med det sämsta. Och jag gjorde det, med nöje med tanke på hans sjukdom. Jag har fått höra både det ena och det andra under våra år och fått stått ut med hans enorma ego. Jag har varit väldigt förstående och förlåtande för jag har trott att hans beteende har berott på att han är sjuk och av alla dessa mediciner och behandlingar. Men nu på den senaste tiden har han varit "frisk", alltså inte opererat sig eller blivit behandlad. Han hade fått tillbaka krafterna osv. Men all den där egoismen och det svängande humöret hängde kvar. Han kunde skrika på mig och säga att det var mitt fel om hans färgning av håret blev misslyckat även om jag inte ens varit deltagande i det. Sen efter en kvart var han glad och sprallig igen och fattade inte att han sårat mig när han skrikit på mig. Jag började inse att det var såhär han var, jämt. Innan vi blev tillsammans också utan att jag hann få reda på det pga cancern. Men jag älskar honom så innerligt. Jag har aldrig upplevt sån stor kärlek och närhet till en annan människa. Men vi funkar bara inte ihop längre. Förut var det som att vi var som gjorda för varandra. Men nu skär det sig mellan oss. Vi hittar aldrig på någonting, vi har inte roligt tillsammans. Det enda som funkar riktigt bra är det fysiska. Vi fullkomligt älskar varandras kroppar och kan dom utantill. Vi vet exakt vad den andra gillar och vi har haft en fantastiskt sexliv under dessa två och ett halvt år. Där klickar vi verkligen och det är underbart. men nu till frågan; vad ska vi göra annorlunda om vi bestämmer oss för att gå tillbaka till varandra? Hur kommer vi över det där vardagsgnabbet om obetydliga sakerna? Hur livar vi upp vårat förhållande och har riktigt kul? Om man är 18år och 20år i Uppsala, vad finns det att göra som ett par?

---

SVAR

Hej,

Att få ett förhållande att fungera tycker jag att det är A och O att förstå varandras behov och att vara lyhörd för dem. Om man kan lägga sitt ego åt sidan och man inte utgår från sig själv i varje situation kan man undvika väldigt mkt onödigt gnabb. Sen så ska man ju självklart inte tappa bort sig själv i förhållandet och alltid vara den som väljer att ta ett steg tillbaka och ge sig. Då blir det obalans i förhållandet och det medför bara ännu mer problem och missnöje.

Så mitt råd är att ta ett steg tillbaka när man märker att det är bråk på väg. Försök att se på situationen så objektivt som möjligt. "Är det verkligen värt detta eller kan jag påverka situationen och undvika småbråk" Kör "one breath rule". Varje gång du känner att du håller på att bli arg, ta ett andetag innan du gör ngt och utvärdera om det är ngt du kan göra annorlunda.

Ngt som livar upp förhållandet är att göra mysiga saker i vardagen. det kan vara småsaker som att överraska med middag, se på en film tillsammans eller bara ut och mysa på ett café. Att hålla kärleken vid liv genom att mysa lite extra varje dag är enkelt att upprätthålla.

Lycka till!!

//Susanna