Hej! Jag har en kompis med anorexi. Vi har varit kompisar i mer än 10 år och jag har även bott och rest tillsammans med henne i 2 år. Just nu är vi hemma igen och hon har lovat att ta itu med sin ät störning och har precis gått på sitt första mötet hos BUP. (Vi pratar ofta om ät störningen). Jag och hennes andra närmsta vän ska flytta till Norge i höst pga att vi inte kan gå runt och vara arbetslösa. Vår vän med ät störning har fått reda på att BUP finns i Oslo också och funderar på att flytta med oss. Jag påverkas mycket av att bo för nära inpå, som man gör i en lägenhet (vilket jag vet eftersom att jag gjort det i 2 år). Det gör även min andra kompis, som även har börjat tänka mycket mer på vad hon själv äter också. Hur ska vi framföra detta på bästa sätt utan att såra henne? Båda vill verkligen fortfarande vara hennes vän, men ingen av oss orkar eller kan bära ansvaret vi känner för henne. Det är oerhört jobbigt att ha en nära vän som inte mår bra och inte veta vad man ska göra för att hjälpa.. Även om vår vän trivs med oss och säkert mår bättre av att vara med oss, så klarar jag inte av det längre. Vad är bäst att vi gör i den här situationen? Mvh Orolig kompis..

---

SVAR

Hej fina du!

Jag tror på fullaste ärlighet i den här frågan. Det är inte alls konstigt att ni inte orkar med att "bära" er vän hela tiden och när ni känner att ni själva påverkas av hennes tankar så tror jag att man ska vara väldigt försiktig och rädd om sig själv.
Jag tror att det allra bästa är att sätta sig ner tillsammans och förklara att ni verkligen inte vill bryta kontakten eller att ni inte tycker om henne men att det blir för tungt och att ni påverkas och känner att ansvaret blir för tungt. Jag tror på lika delar ärlighet som ömhet. Jag tror att det även kan bli en sporre för henne att verkligen vilja ta sig ur sin ätstörning. Jag förstår till fullo att det här är ett jobbigt samtal men det är verkligen att ge henne en chans. Jag tror att hon skulle bli ledsen till 1000 om hon bara blev utesluten, här får hon istället höra att Hon är älskad men Inte ätstörningen. Det är den ni inte klarar av att bo tillsammans med.

Stort lycka till och hoppas ni lyckas få arbete i Norge!

Stor kram, Catherine