Hej. Jag har problem med självskadelsebetende och självmordsförsk. Det här påverkar mig mycket negativt i skolan och i livet. Jag har gått på bup i 1 år och tagit anti-depprisiva i 5 månader. Jag är väl påväg att bli bättre. Har oxå en pojkvän som hjälper mig mycket. <3 Men det jag vill ha hjälp med är attt jag håller hela tiden på att gå över kanten. Jag tänker ofta på döden. Känner mig dragen mot att skära mig och är mycket orolig och har ångest dagligen. Kan även känna mig dragen mot prostitution… av nån konstigt anledning. Det var jag nåt jag tänkte på innan jag blev ihop med min nuvarnade pojkvän. Dom här sakerna skrämmer mig. Jag har en dålig kontakt på bup nu för att min pshykolog flyttade. Jag känner mig vilsen och rädd. Har svårt att koncentrera mig och att sova. Känner lite glädje. Nu vet jag inte varför jag skriver till er men känns som om nån måste veta och så var det skönt att skriva av sig till någon som lyssnar.

---

SVAR

Att äta medicin är en långvarig process, det kan ta månader innan man ens märker någon skillnad. I mitt fall åt jag en medicin i ca 1 år innan jag kände mig bättre. Det gäller att ha tålamod, dessutom hjälper olika mediciner på olika personer. Jag testade 3 olika mediciner innan jag hittade rätt. Ge det en stund till, annars kan du höja dosen eller byta medicin, men det måste du och din läkare prata om såklart.

Du får hjälp, kanske är det så att din samtalsperson på bup som du har nu inte är lämplig för dig och kanske borde byta. Man ska komma ihåg att det är mycket som krävs för att samtalen ska kännas bra, personkemin är en av de sakerna, åldern har en stor roll också. Har man en 50 åring terapeut mot en 25-30 åring är det olika. Alla jobbar på olika sätt dessutom. Det går även få bra samtalshjälp på ungdomsmottagningen eller skolkuratorn. Jag gick på bup i 2 års tid, så ge saker mer chans.. det tar tid detta.

Det är också viktigt att du använder dig av dina nära som du har, tex din pojkvän och familj. Du behöver öka din självkänsla som just nu är dålig, det kan du göra genom att tex läsa Mia Törnbloms böcker om ämnet. Där finns övningar man kan göra. Men det viktigaste av allt är att våga prata om dina bekymmer, tankar och ångest.

När jag var nere i min depression, då hade jag aldrig någon flickvän, så ta vara på det du faktiskt har!