hej ! jag är en tjej på 16 år och har under ca 2 år haft ätstörningar, jag vet inte riktigt vad för sorts äs jag har men de spelar ju ingen roll. Allting började med att jag under en väldigt lång tid blivit kallad för olika saker som sen när jag inte var stark nog att stå ut mer så bestämde jag mig för att gå ner i vikt på snabbaste bästa sätt jag kunde komma på, vilket jag i dagens läge ångrar på ett sätt men endå inte. Jag kräker efter minsta lilla sak jag stoppar in i min mun så om de bara skulle vara en tugga äppleoch äter heller ingenting om ddagarna max en macka o kanske lite till middag om jag skulle vara hemma, men det går verkligen inte att hålla kvari magen. Jag snackade med skolkuratorn innan och hon hjälpte mig vidare till bup men det har inte hänt något speciellt där, jag hår gått till och från till dom men jag blir inte tagen på allvar, så jag har gett upp nu, jag känner att nu får de gå som det går för ingenting funkar ändå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, har ljugit för alla mina kompisar och mina föräldrar dock också att de har löst sig så jag har ingen jag kan snacka med om de heller. Jag vill ju bli fri från detta helvete men samtidigt är det som en kick , det känns som det enda viktiga i mitt liv som jag själv kan bestämma över, det är svårt och förklara och låter jävligt dum när jag säger de men vad ska man göra.. Jag tror inte de kan hjälpa någonting på BUP så det verkar som om jag ska få göra allt på egen hand eller också bara leva såhär..Mår också även dåligt och har ångest hela tiden, hjälp mig vad ska jag göra?

---

SVAR

Hej tjejen!

Jag hör att du har det kämpigt. Jag tycker att du ska ta mod till dig och berätta för din kontakt på Bup att det inte känns bra och kan ni inte lösa det tillsammans tycker jag att du ska ha en annan kontakt. Förutom att du ska ha en bra kontakt med din terapeut så behöver du också gå ca 1 gång i veckan för att terapin ska kunna hjälpa dig ordentligt nu när det är så jobbigt. Du har RÄTT att känna att du blir tagen på allvar tjejen.
Jag vet att ätstörningen innehåller många delar, att en del av en inte vill släppa den eftersom man är så rädd att förlora kontrollen och rädd för ångesten osv men kom ihåg att ätstörningen leder ingenstans förutom neråt. Du har mycket mer styrka i dig än du anar, tala med din kontakt och byt om ni inte kan lösa problemet med att du inte känner dig bli tagen på allvar.

Kom ihåg att du är värd att få må bra med dig själv och kroppen! Ge inte upp! Det går att bli helt frisk!

Stor varm styrkekram, Catherine