Hej jag är en 17 årig tjej som inte vet vad jag ska göra.. Nr jag var yngre nu syftar jag på låg&mellanstadiet så var jag riktigt mobbad & när jag säger det så Menar jag inte bara ord utan jag blev nerslagen,hotad nertryck, utfryst , min enda kompis flyttade och jag var helt ensam om detta & det värsta är att jag pratade med lärare om det, en Lärare stod en gång och såg på när 3 år äldre killar slog ner mig (då gick jag i 3an) alltså var jag 9 år om jag räknar rätt jag kunde inte heller vända mig till min familj eftersom min låtsaspappa (mammas man) behandlade mig likadant, jag blev lika väl som i skolan misshandlad och nertryckt hemma och det fortsatte fram till högstadiet då mobbningen i skolan upphörde för det mesta dock inte problemet hemma det blev bara värre och värre fram till att jag nu i somras flyttade hem till min mormor där jag bor idag. Jag har gott om vänner och allt är bra runt omkring mig men jag mår ändå inte bra allt det här ser så enkelt ut när jag skriver ner det men alla känslor och alla minnen dyker upp dagligen , det känns som om jag inte kan gå vidare, jag mår riktigt dåligt över det här o jag har aldrig berättat detta för någon med mina ord jag vågar inte , jag är rädd att om jag går och pratr med någon skulle min lådsas pappa bli anmäld eller de skulle bli en stor sak av det här, det är inte det jag vill. Jag vill bara må bra! Jag vill bara att den här extremt tunga känslan ska släppa . Jag vet inte vad jag ska göra?

---

SVAR

Hej!

Aga, eller barnmisshandel (upp till 18 år) som det är du blir utsatt för i hemmet är olagligt, inte okej och enormt respektlöst ifrån din mammas man att göra så. Jag förstår din rädsla av att inte vilja anmäla, men tyvärr kan man inte låta detta allvarliga brott passera. Det måste uppmärksammas för det är inte ett okej beteende i samhället att göra så. Det är en bra lösning just nu att bo hos din mormor, men funkar inte i längden, någon gång kommer du i alla fall behöva ta tag i detta. Ju tidigare du tar tag i det, ju mindre extra problem blir det för dig, för det är så att för varje dag som går ju högre berg växer inom dig.

Det finns jättemånga bra terapeuter ute i landet, det gäller bara att hitta rätt, för alla jobbar på olika sätt och det krävs en bra personkemi mellan dig och terapeuten. Ta kontakt med ungdomsmottagningen, där har dom bra samtalshjälp, det går också att vända sig till kvinnojouren som har hand om misshandlade kvinnor. Ber du om hjälp så kommer du även få bra stöd så din mammas man inte hämnas.

Du behöver inte bara bearbeta att du blir misshandlad hemma, utan din barndom måste du även jobba med, du har varit utsatt för grov långvarig mobbning och detta måste man prata om. Det har aldrig varit ditt fel till varför du blev utsatt, så att känna skuld över det ska du inte känna, men jag kan förstå om du gör det. Att bli misshandlad i skolan medan en lärare ser på och väljer att inte agera är fruktansvärt! Det är dom som ser på och väljer att inte agera som är det värsta med mobbningen, speciellt i ditt fall då det tom var en vuxen. Det finns ingen som helst ursäkt för den lärare som agerade på det sättet, även om den trodde det kanske var på skämt. Det finns aldrig några ursäkter till att bli mobbad, spelar ingen roll om man har en ful näsa enligt andra, ingen har rätt att kränka någon.

Hittar du ingen bra samtalshjälp hos ungdomsmottagningen så kan du hitta stöd hos bup, men där kommer du bara få gå tills du fyller 18 i så fall. Du har kanske en skolkurator som är ett alternativ också, i en del städer har stadsmissionen bra stödverksamheter för unga.

Tänk på att om du aldrig börjar prata om dina upplevelser i barndomen, så kommer dom alltid finnas kvar i starka jobbiga minnen, som kommer försvåra ditt liv resten av tiden. Det kan vara sociala sammanhang som försvåras om du inte bearbetar skulden, skammen och ditt trauma. Det kan även vara rent psykiska att risken för att få allvarliga psykiska diagnoser/problem ökar om du inte pratar om din barndom. En del får även svårt i arbetslivet om de inte bearbetar det. Försök hitta förtroendet hos någon i din närhet, en vän, eller något syskon om du har, eller kusin osv. Du berättar att du har gott om vänner, någon borde ju i alla fall vara så nära vän med dig så du kan prata om detta med, men tänk då på att tyng inte för mycket på den vännen. Bästa är om man har en blandning på personer i sin närhet att prata med, samtidigt som man går och pratar med en terapeut. KBT är en bra terapi som skulle kunna passa dig.