jag vet inte riktigt vart jag ska börja. egentligen skulle man kunna skriva en hel bok om mig o mina problem och tragedier. jag är väldigt blyg i skolan. jag är inte direkt mobbad men. jag känner mig som utsatt. idag när jag gick in i klassrummet sa en kille i pararellklassen hej Alice till mig. jag blev nervös men jag sa hej tillbaka. då sa han till linnea, – jag sa väl rätt va? typ som om han inte visste vad jag hette. och då martin frågade mig en sak så svarade jag. inte högt men jag vet att han hörde. han ba – va? va? va? bara för att jag skulle prata högre. jag visste inte vad jag ska göra så jag gick bara därifrån. och när jag har håltimme är inte maria i min grupp då har jag typ ingen att vara med. jag brukar sätta mig med de andra tjejerna i cafeterian. dom avisar mig inte men det känns som att jag sitter en kilometer ifrån dem. för jag pratar inte med dom. för vad ska jag seja? och när dom går iväg så vet jag inte vad jag ska göra. det känns löjligt att bara följa efter dom som en svans. ni skriver jämt att man ska prata med någon och öva i grupp om man är blyg. men jag vägrar det går bara inte!! min bästis är ganska bra kompis med de andra. hon bara fjäskar för dem. de flesta killar och tjejer i min klass är ganska snälla mot mig.om dom ser att jag sitter ensam på maten så sätter dom sig med mig. men vi är typ inte kompisar. men jag vill värkligen känna mig säker med tjejerna i klassen. som det är nu är det väldigt ensamt. jag skulle aldrig i hela mitt liv våga fråga de andra om jag får vara med och gå på stan med dom efter skolan. dom skulle nog inte vilja det heller. ingen vill egentligen vara med mig! jag är van att jämt bli bortvald. jag är allas sista utväg. även min bästis väljer bort mig framför de populära. vissa dagar går det en buss som svänger ner där min bästis(maria) bor, och hon måste ta den för att för att hennes syster inte får gå över vägen själv fasten hon gör det dom andra dagarna?? hur som hällst så brukar jag vänta och den senare bussen med henne. jag kan ta den tidigare om jag vill. och alltid när det är iskallt ute frågar jag om vi kan ta den tidigare bussen så sejer hon -nej, men ta den om du vill. med en höjd tonart för att hon blir sur. men när den populära tjejen emelie frågar maria om de ska åka med den så sejer hon ja. och idag efter slöjden sa emelie till maria att hon skulle följa med tillbaka till skolan för att hon behövde ett papper. jag behövde också det pappret jag skyndade mig för att kunna gå med dom. emelie sa – maria skynda!! – jaja kommer. också stack hon bara utan att vänta på mig. 30 s senare var jag klar men jag sket i att springa ikapp dom. kunde hon inte vänta en halv minut? och när det är tvärtom så sejer hon . – men ta det lungt vi väntar tills de andra är klar. och när hon skulle gå på stan med evelina så fick jag typ inte va med dom. jag skulle till tandläkaren den dagen och jag skulle hinna gå på stan 90 min innan jag hade min tid. på bussen satte dom sig så att jag inte kunde sitta med dom. och när dom såg att jag klev av bussen så väntade dom en hållplatts. bara för att kunna skaka av mig typ. hur kan min så kallade bästa kompis göra så? så fort några av hennes andra kompisar är i närheten blir jag inte värt nånting. jag känner mig extremt ensam. och på fredag har hon tvingat mig att gå och se braking down på bio med henne. alla i klassen har redan sett den så hon kunde inte gå med nån annan. jag kunde egentligen inte men jag gick endå med på det. varför gjorde jag det? hon förtjänar inte mig som kompis när hon jämt tar mig i andra hand. jag sejer inte att hon ska välja mig före en annan tjej. men varför kan vi inte va med varandra allihopa? jo för ingen annan vill vara med henne om jag är i närheten! jag vet inte vad de andra tycker om henne. när hon är med de andra tjejerna spelar hon gulligris. och mot mig är hon en sur kaxig bitch. hon tycks ha rätt till det bara för att hon tror sig va bättre än mig. kort sakt, ett jävla wannabe!!!! hon har sen 6an fjäskat för de andra tjejerna. det vill inte jag göra. jag vill inte hålla på o göra till mig och försöka vara rolig bara för att få status. det är inte jag. och jag vill inte va sån heller!!! gör hon så för att verka mindre osäker och mer självsäker. att försöka tävla med mig, välja bort mig för att jag ska känna mig utanför och underlägsen. svära för att verka tuff. att kalla mig idiot för att själv känna sig smartare? hur jävla dum får man va? hon låter bara urlöjlig när hon försöker vara tuff genom att svära. jag vet att det är elakt av mig att skriva så här om henne.men allt är faktist sant. ni skulle skriva att hon är osäker. men vad finns det att va osäker på? jag kan INTE berätta för henne hur jag känner. du skulle jag bli helt ensam. för vem annan vara med mig. . jag tränar längskidor på fritiden. och där har jag massor av vänner, fast äldre. med dom kan jag alltid va mig själv. jag kan kalla dom mina bästisar. med dom är jag Alice. vi hade ett läger förra veckan och vi hade hur kul somhällst! där känner jag att jag har rätt hög status. dom andra är sig själva dom accepterar mig och det ger mig en säkerhet.vid maten var jag tvungen att gå tillbaka till stugan och hämta en sak. jag trodde att jag skulle få sitta ensam eftersom att erik hade kommit till saxnäs och tog min platts. men de andra tjejerna hade paxat en platts till mig vid deras bord, och erik o christoffer tog ett annat bord. jag hade inte väntat mig det. jag kände en tom kännsla som sedan gjorde mig glad. det där skulle aldrig min bästis göra. varken byta bord om hon satt med de "coola" eller paxa en platts till mig. men i skolan är allt helt tvärtom. jag vill ju på ett sätt lära känna de andra i klassen bättre. men jag vet ju att om emelie skulle välja mellan mig och denice så skulle hon ta denice. och om emelie skulle välja mellan maria och denice så skulle hon också välja denice. men det bryr sig inte min bästis om. va fan? jag tar hellre avstånd från dom än att försöka hänga med dom och känna mig utsatt och utanför. nu till min familj. min pappa är allmänt trevlig. men han har en mörk sida som bara vi inom familjen känner till. det är tydligt att han harnn form av allvarlig störning. jag tror han har symtom på adhd och asperger. av vad jag har läst. det känns ¨så hemskt att skriva att det tom lutar åt psykopati. det känns som att ingen i vår familj tycker om varandra. den som hör misshandlingarna sitter bara tyst undanjömd och låtsas som ingenting. sitter och faller in i ens egen fantasi värd där man är den man drömt om (jag pratar om mig själv) men även när vi inte bråkar så är vi sur på varann. jag har svårt att se grunden. det kanske är pappa. mamma o pappa skulle ha skilt sig för länge sen om det inte vorit för oss. mamma var otrogen mot pappa. och ni kan ju gissa hur en psykopat skulle reagera på det. dom vet inte att vi vet. så fort mamma o pappa bråkar hotar pappa med att berätta vad mamma har gjort. jag hatar henne de jävla äcklet!!!!!!! jag tål henne inte!! jag kan inte ens tänka på henne utan att må illa o bli arg. och hennes hemska röst som skär i öronen!!!!!!! hon struntar fullständigt hur ledsen jag blir när hon inte bryr sig om nonting annat än sig själv och min bror. hon sejer att jag är som pappa. är det därför hon gör så? behandlar mig som ett odjur? att psykopater förtjänar inte ett bra liv? att jag är en psykopat för att jag reagerar på saker på ett aggresivt sätt? numera krävs det så lite för att jag ska bli arg på saker. min bror har också asperger symtom. jag är 100 % säker på att han syndromen också. jag har läst jätte mycket om asperger syndrom och allt stämmer på min bror. mina föreldrar har pratat om det men de gör ingenting, fasten han lider av depression. dom vägrar ge med sig om att han har något fel i huvet. även jag.! jag var väldigt sen med att lära mig simma. jag hade mina samlingar osv. jag blir uppslukad och fixerad i mina speciella intressen.osv. jag hatar sådant som innefattar nya människor. hellst vill jag bara sitt ensam hemma på mitt rum o rita. rita o drömma. alla på skolan bekräftar mig som konstig. jag har alltid känt mig anorlunda. under mellanstadiet låtsades jag va en annan. enperson som jag försökte härma. jag har nu förstått att det inte är jag. trotts att många betraktar mig som dum o konstig känner jag mig endå på ett sätt smartare än mina klasskamrater. men jag har inte så superbra betyg. det är den här jävla komunikationen. jag kan inte konsetrera mig på saker i skolan. under 7an skulle vi göra ett astronomi arbete. det mästa fick vi jobba hemma med. de var underbart jag fick skriva om det jag var inresserad av och desutom sitta hemma o jobba. på denfick jag ett riktigt högt omdömme. men nu har alla lärarna en sån negativ ton till mig. dom är så trött på allt tjat om jag ska prata mer. men jag kan inte!!!! jag vet inte hur man gör. de är så enkelt att prata med mina andra vänner. de som kom till mig. som ville lära känna mig. de som har tagit sig tid att lära känna. jag har slavskrivit en del för att jag är så trött.det finns mer att skriva om. men iallafall jag vet att ni inte kan ge mig en diagnos över nontinga över det här mejlet. men jag vill veta vad ni tror. har jag någon form av asperger eller annan syndrom? skriv inte att jag ska tala med en vuxen det kommer jag endå inte göra så kom med fler lösningar.

---

SVAR

Hej!

Tjejerna i din skola låter väldigt omogna, fåniga och det är ett typiskt beteende av tjej mobbning som finns. Att ignorera nån, eller prioritera bort någon och det är väldigt vanligt att försöka passa in i det tuffa gänget. Du har själv bekräftat att du nu ogillar din "vän" som beter sig som skit mot dig, jag tycker du ska fortsätta med den tanken och ta mer avstånd ifrån henne och gänget. Äkta vänskap är inte det där och jag själv skulle hellre vara ensam ett tag än att umgås med riktigt falska vänner. Min tanke som slår mig är att du faktiskt utvecklas snabbare än dom andra, vilket betyder att du tänker mer moget och vuxet och förstår innebörden i att försöka passa in i ett gäng som försöker utstråla styrka men i själva verket är alla i det tuffa gänget osäkra, otrygga i sig själva. Du frågar dej hur dom kan vara osäkra. Det beror på självkänslan hos dom, dom vet inte hur dom ska vara och bete sig, så istället går dom in i en roll att försöka visa att man är stark på ytan.

Det är precis såhär mobbare agerar också, en mobbare har själv problem antingen med familjen eller problem med sig själv. För att öka sitt självförtroende så trycker man ner andra, för att höja sin makt, det handlar om att vara kungen eller drottningen i gruppen som man stävar för. Genom att veta att den som blir utsatt får dåligt självförtroende så lurar man sig själv om att man har bättre självförtroende än den personen. Detta lever man väldigt kortsiktigt på, så det blir som ett slags beroende att utsätta någon, så det tuffa gängen fortsätter trigga mobbaren att fortsätta och det blir bara värre och värre.

Du nämner själv att den där vännen inte är värd dig, det håller jag med om! En sådan person som agerar så känslokallt och dumt ska man absolut inte anstränga sig att försöka förbättra kontakten med. Du ska totalt ignorera både henne och hennes tuffa gäng. Tänk såhär, du har förstått att de tuffa är falska. Om något skulle hända det tuffa gänget, nån i gänget skulle hamna i trubbel, så brukar inte resten av gänget hjälpa den av rädslan för att själv åka fast eller få skyld. Så allt är bara en falsk fasad i ett sådant gäng. Då gör man bäst i att ta avstånd och vara själv ett tag.

Det jag tänker nu är att du bör hitta någon i en annan klass, helst någon som är äldre eftersom du själv beskriver att du känner att du passar in mer bland äldre. Högstadiet är den svåraste skoltiden då alla utvecklas olika snabbt, med både hormoner, pubertet, utseende och beteende. Du har ju vänner utanför skolan, uppskatta dom ännu mer, ta vara på dom, du kan dessutom träffa massa nya härliga människor via internet. Eller börja i någon mer hobby och aktivitet som får dig att träffa nya människor. Eller varför inte bjud hem en av personerna ifrån din långskidor förening, ni kan ha en filmkväll? Vågar du inte prata direkt med om, så maila eller smsa och fråga?

När det gäller fin familj låter det väldigt tragiskt hur dina föräldrar tar väldigt dåligt ansvar för er barn och ungdomar i familjen. När det råder problem med föräldrarnas ansvar så bör socialtjänsten kopplas in där man kan få stöd och hjälp och kanske få ett annat tillfälligt boende. Du berättar om ditt hat mot din mamma och hennes oförståelse till dig, du berättar om din pappa som har diagnoser samt din bror som även har det. Det är tragiskt och tyvärr är diagnoser ärftliga, dvs om pappa har dessa diagnoser är risken att även din bror har det osv. Däremot tror jag inte alls att du skulle ha någon form av diagnos.

Du säger att vi inte ska skriva att du ska prata med en vuxen. Då frågar jag mig, hur kan du tro att barn och ungdomar ska kunna lösa saker utan vuxnas hjälp? Vi vuxna har erfarenhet och kan se fler lösningar än vad barn kan. Jag förstår din rädsla av att gå till en vuxen, du kanske har blivit sviken av vuxna förut, men jag lovar dig att söker man en längre period kommer man hitta en väldigt vettig vuxen att prata med. Familjeproblem och vänner som beter sig som sikt ska man inte gå runt och bära på själv. Ungdomsmottagningen har bra samtal de har tystnadsplikt, skolkuratorn brukar vara kompetent nog för att hjälpa, det finns linjer man kan ringa för att få mer stöd. Dessa saker kan man inte lösa själv.

På min hemsida kan du hitta mer info om hur du kan få hjälp och tips kring problemen i skolan. http://antimobbning.wordpress.com