Hej Björn! Jag har några problem som jag vill ta itu med men ändå inte. Det känns liksom som att det är inget fel, jag tänker bara för mycket och det är andra "mer svaga" människor som behöver hjälpen. Aja nu ska jag komma till saken. Jag mår dåligt för mitt utseénde. Sminkar mig och vill köpa/köper nya kläder gör att jag inte trivs i dom för att jag är för ful "då". Jag känner mig tjock. Jag kollar mig i spegeln då och då men har aldrig reklekterat på att det kan vara ett problem förs jag börja tänka på det nu. Jag har alltid några tjejer i skolan som jag vill "passa upp till" för att de klär sig så fint och har den perfekta hyn,kroppen, ögnbrynen. När min blick möts med en annan blick får jag känlsan som att den personen inte tycker om fast att vi inte ens har pratat eller träffats. (tror att jag har för dåligt självförtroendde). Det andra problemet är att jag vill på något visa att jag "finns" för lärarna, alltså att jag gärna skulle vilja prata med någon som jag har lite mer tillit för och kunna prata ut lite om mina probelm,hur jag mås osv. Jag har en lärare som jag pratar med men jag får liksom inte den chansen att fördjupa mig i samtalet, vi pratar om något annat som vi tycker om att prata om. Jag inser ju själv hur dumt det låter att jag liksom vill prata om det (mina problem). Jag tror att de flesta elever och lärare ser mig som en problemfri person som inte haft några problem. Jag är nämligen aktiv i elevrådet och har bra kontakt med lärare (bitr. rektor) och visar vad jag vill och inte vill och försöker att komma på förslag till förbättringar och tar egna initiativ och löser problem. Jag visar inga problem för dem. (detta är jättesvårt att förklara) Det tredje problemet är att smärtor som plötsligt kan komma som t.ex att jag kan känna att blodet pumpar ut till pekfingret och då kan man känna själva strålningen alltså när det pumpas ut blod till fingret. Jag vet inte riktigt om jag innbillar mig detta för jag ska hitta på något som gör ont för att kunna få någon sorts hjälp av skolsyster. Jag tränar väldigt mycket och har lite problem med skador som jag dock inte tagit itu med helller för att jag känner att de går över efter ett tag och jag inte behöver hjälpen och det är bara så pinsamt att ta itu med. Fjärde problemet är att jag absolut inte på något sätt vill att mina föräldrar ska få veta om att jag får någon slags hjälp. Jag tycket även att det är jobbigt när lärare pratar om mig. Som t.ex. i ett skolämne som jag är mindre bra på eller är bra på. Hoppas att jag inte var allt för svårt att besvara. Tacksam för svar :)

---

SVAR

Hej!

Det vanligaste felet som vi människor gör är att vi hela tiden i vardagen jämför oss med andra. Jag måste vara perfekt, annars gillar ingen mig. Förr eller senare kommer denna fasad eller falks roll att komma till känna, både för dig själv och för andra. Det vi ska tänka på är att alltid lyssna på vad du själv vill, vill du verkligen sminka dig så pass mycket som du gör bara för att passa in, eller vill du verkligen förändra ditt beteende och gå din egen väg. Det sistnämnda visar du ju dvs att du vill förändra detta, men är inte riktigt säker eller vet hur du ska göra. Vad är viktigt för dig? Att se bra ut, eller att må bra inombords?

Grunden för att inte gilla sitt utseende handlar om självkänslan, du nämnde självförtroendet, skillnaden är att självkänslan är sin egen syn på sig själv som personlighet och utseende, självförtroendet är mer prestationer och krav, det vi gör. Det finns bra självhjälpsböcker (Mia Törnblom) där man kan lära sig mycket om sig själv och hur man kan tänka annorlunda gällande självkänslan. Det är intressant hur du berättar att detta har inte varit något problem, förrän du började tänka på det. Många gånger trycker vi undan problemen och inte vill ta tag i dom, men steget att bara se detta som ett problem och be om hjälp om det är en stor sak i rätt riktning. Kanske du ska testa en dag att inte sminka dig lika mycket och se vad som händer, både med dina känslor och om andra reagerar. Är det mega hemskt att inte ha rätt smink på sig en dag, eller är det helt okej? Här handlar det lite också om ett inrutat mönster, du har alltid sminkat dig noga.

Ju mer jag läser ditt mail, ju större styrka ser jag hos dig. Du vill ha kontakt med lärare, det är ett enormt bra tecken åt rätt håll. Det är en bra känsla som du måste bevara, för att kunna genomföra det till slut. Jag förstår att lärarna kanske tror att du är den problemfria flickan, för det blir som en slags mask man lägger på sig. Man vågar inte riktigt ta steget att berätta. Men åter igen, gå på din inre känsla och som det ser ut just nu är ju att du faktiskt vill ta steget att berätta. Man kan göra på lite olika exempel för att genomföra den känslan, det kan tex vara att man skriver ett brev/mail till läraren om man inte vågar öga mot öga börja ett sådant samtal. Det är oftast lättare när den vuxne tar första steget i ett sådant samtal. Jag tycker du ska ta vara på att du faktiskt har en vuxen som skulle kunna lyssna och ge det stöd du behöver.

Det låter lite som att du ibland får ångestattacker, vid ångest kan pulsen gå upp och det kan vara orsaken till att du känner att det pumpas ut i fingret. Detta får man bra hjälp av skolsköterska, ungdomsmottagningen, vårdcentral eller liknade. Det finns olika sätt att behandla ångest, genom kbt terapi och/eller medicin är det vanligaste.

En terapeut har tystnadsplikt, det innebär att den inte får säga något om dig inför någon annan, så länge det inte är fara för ditt liv. Om det är fara för ditt liv har den anmälnings skyldighet samt ett moraliskt ansvar att se till så att du får mer hjälp och det är endast då som dina föräldrar kan få veta sakerna om dig. Om det handlar om en lärare som man berättar för är det upp till läraren, anser den att detta tex påverkar ditt skolarbete så kan den behöva berätta detta för någon förälder, men oftast så får man bra stöd utan att behöva koppla in föräldrar, en lärare är ju ändå vuxen och kan i många fall hjälpa till.

Jag skulle vilja ställa frågan, vad är det hemskaste som kan hända om föräldrarna får veta lite mer om dig? Blir de arga och anklagar dig för saker eller är det inte mer tvärtom att de kommer ge dig mer stöd och tröst som du verkligen behöver? Du bygger upp en förväntning att dina föräldrar agerar på ett negativt sätt, men egentligen har du ingen aning om hur de kommer agera. Ett bra sätt kan vara att man skriver ned för och nackdelar med att berätta för föräldrarna och vad är man beredd på att satsa för att vinna?

När du berättar att du ogillar att folk pratar om dina positiva och negativa egenskaper handlar det ju om självförtroendet. Kanske man då ska börja överväga med terapi för att minska och eventuellt bli av med denna känslan. Fråga dina nära vad du är bra på, gör en lista och sätt upp så du ser den varje dag. Titta på listan lite då och då, så kan det hända att dina tankar börjar gro åt rätt riktning.

Det finns många andra övningar man kan göra gällande självkänslan, att ställa sig naken vid spegeln och titta på sig själv och fokusera på vad du är mer nöjd med om dig själv. Kanske du tycker att dina ögon är vackra eller att du har fina naglar. Jag vet, du kommer i början bara se de negativa sakerna som du ogillar med dig själv, men ju mer du fokuserar på de sakerna som du är nöjd med, ju bättre blir det med tiden.

Men för att summera, ta vara på dina känslor, känslan att du vill förändra denna situation som du just nu har, känslan av att du har lärare som skulle kunna passa för att prata om det du har problem med och försök att inte jämföra så mycket med vad alla andra gör eller hur de ser ut.