Jag mår riktigt dåligt över min kropp. För nån månad sedan vägde jag 57 kg men nu väger jag 50 kg, och jag är 157 cm. Jag känner mig så tjock hela tiden, och så fort jag äter så får jag sjukt mycket ångest som kan vara i flera dagar. I förrigår, till exempel, så åt jag en bit kycklingfilé och ganska mycket ris. Jag åt det för att mina föräldrar verkar oroliga… Men dagen efter så mådde jag så dåligt så jag åt endast 1 bit tuggummi på hela dagen. Idag i skolan Tänkte jag gå till skolkuratorn och prata om det här men jag kollade mig i spegeln och jag kände bara att "varför ska Jag behöva hjälp? Jag är inte tillräckligt sjuk, jag är fake. Jag är ju fortfarande tjock och normalviktig." så jag gjorde aldrig det. På en vanlig dag kan jag äta ungefär x-x kcal, men väldigt sällan xxxx. Min mens har inte kommit denna gång när den skulle ha gjort det, men för att få diagnosen anorexia så måste den ju inte ha kommit minst 3 gånger i rad. Det händer ofta att jag smutsar ner tallrikar med lite mat för att få det att se ut som att jag har ätit, alltid till frukost gör jag det. Mamma och pappa kommenterar på att jag nästan bara äter grönsaker till middag, och jag blir så irriterad på dom! Jag vill inte att dom ska bry sig för de gör det ju helt i onödan. Jag är ju okej, jag vill bara inte äta skiten de trycker i sig själva! Men jag kan inte äta maten jag förut älskade, som ostpaj, pizza, hamburgare, glass och sådant. Jag får ibland höra kommentarer från mina "vänner" om min kropp. För några dagar sedan, till exempel, så sa en av dom att jag kunde få låna ett klädesplagg, "men den passar väl inte mig", sa jag, "jo men den är JÄTTESTOR", sa hon då. Jag ville bara bryta ihop. Ingen förstår mig och hur jag känner, jag vill bara vara ensam och svälta mig ifred! Jag orkar verkligen inte mer. En sak som till exempel att mina lår fortfarande går ihop eller att magen putar ut kan få mig rasande resten av dagen. Hur ska jag göra? Kan även tillägga att tankar som att jag är tjock, att jag inte ska äta det där och att jag äter för mycket har funnits i mitt huvud i kanske 2-3 år nu. Jag planerar också när och vad jag ska äta under dagen. Till exempel, om jag äter frukost så blir det inget förrän middag och då väldigt lite, eller att eftersom jag åt det där så får jag inte äta förrän om t.ex 5-6 timmar nästa gång, och sen inget mer.

---

SVAR

Hej!

Du mår absolut inte som du ska och är i stort behov av hjälp. Jag tycker inte att du ska fokusera så mycket på diagnoserna. Dom är flytande och det spelar ingen roll vilken man ligger under för att få vård. Jag hör att du lider av en allvarlig ätstörning och du ska absolut ta hjälp på en gång. Jag vet att det här är svårt men du behöver berätta för dina föräldrar, att deras misstankar är rätt.
Vänta inte med det, de misstänker redan det här så bekräfta det bara så att du kan få stöd och deras hjälp vidare. Kika tillsammans på ätstörningsenheterna på http://www.abkontakt.se eller ta kontakt med Bup i ert län. Det här är en sjukdom man behöver hjälp att ta sig ur.

Du är värdefull, alldeles för värdefull för att behandla dig själv så här illa. Ta den hjälp som finns så att du kan inse det.

Stor varm kram, Catherine