Hejsan Jag förstår inte vad det är som händer med mig… På senaste tiden har jag varit så fruktansvärt dur hela tiden. Jag är inte killen med de flesta kompisarna utan ses nog mer som "pluggisen" om du förstår vad jag menar. Jag har alltid varit en glad och positiv kille men på senare tid som sagt har jag blivit allt surare och tröttare´. Det kanske är pubertet o.s.v men jag tror inte det. I skolan mår jag väl sådär. Ingen av mina kompisar förstår mig och jag känner mig besvärad av alla. Speciellt när jag det blir roligt att reta mig. Jag hatar när folk retas plus att jag är sur. Jag vill bara vara med de "tuffa" killarna, utan att ändra på mig. Min fråga är egentligen hur jag ska göra för att kunna vara med utan att jag ändrar min personlighet… Jag ville också prata ut lite…

---

SVAR

Hej!

Det är helt okej att vilja prata ut. Det kan vara ack så skönt att anförtro sig som anonym till någon som man inte känner. Bara det kanske fick dig att må aningen bättre? Ja, jag hoppas på det i alla fall.

När det gäller din situation så vet jag väldigt lite om den. Men jag tycker absolut att du har rätt inställning. Du ska inte behöva ändra på dig för att passa in. Och jag hoppas verkligen att du inte gör det heller. Du är den du är, och det ska din omgivning acceptera. Men jag har ju varit 16 år jag också ... så jag vet att det inte alltid fungerar på det sättet. Tyvärr. Jag bara undrar, du säger att du normalt sett är en positiv och glad kille. Har det hänt någonting speciellt nyligen som har förändrat det? Eller har du helt enkelt tröttnat på att dina kompisar inte respekterar och behandlar dig som du förtjänar? Du verkar som en smart kille tycker jag. Har du vågat säga ifrån när de andra retar dig? Det jag egentligen undrar är alltså om dina kompisar vet om att de "sårar" dig ... de kanske är helt "clueless"? Om inte, är det ett alternativ att bita ifrån?

Jag förstår att du vill hänga med de tuffa och coola killarna. Det vill alla. Men, vad tycker du egentligen om dem? Är det i övrigt schyssta killar vi pratar om? Har du någonting gemensamt med dem? Jag kan bara tala för mig själv, men jag tillhörde nog aldrig de häftiga tjejerna i unga år. Det gör jag väl fortfarande inte ... men någonstans accepterade jag det. Jag insåg att det inte fanns någon mening med att försöka tränga mig på. Jag började tycka om mig själv för den jag var. Det vill säga en sportintresserad tjej som inte sprang ut och blev full varje helg. Jag tydde mig därefter till mer likasinnade, och livet blev mycket lättare. Men det är som sagt min upplevelse.

Kanske kan du söka nya kontakter/kompisar? Det finns ju ingenting som säger att man inte kan ha flera, eller? Som med så mycket annat måste man ju testa sig fram ...

Fortsätter du att må dåligt tycker jag att du ska prata med någon. Kanske en kurator eller liknande? En sådan har säkert mer konkreta tips än vad jag har.

Stå på dig, och hoppas att allting löser sig!

Kram, Louise