Hej!… Har skrivit till dig förut, känner att jag behöver hjälp! Har Ätstörningar, har diagnos och har haft det i 3 år. Jag tror att jag inte har insett det. Började med behanling och sen bytte jag till en annan kommun. Det har inte gått framåt, mer än att jag gick upp i vikt mot min vilja. Och nu är den påväg ner igen gått ner 4 kg på 1 månad. Gick på ridterapi, sen lades den terapiformen ner. Jag pratar inte så mkt med min kurator/ sjuksköterska lika ofta eftersom jag inte vill. Träffar henne mer sällan. Jag litar inte på henne, jag talar aldrig sanning vare sig det handlar om mat, träning eller fritid. Hon tror bara att det är att äta, och när jag väl pratar så kommer jag/ vi, ingen vart. Hon drar skämt ofta och jag känner mig obekväm varje gång jag kommer dit! Nämner inte till mina föräldrar om detta, eftersom det bara säger att det är att ta sig själv i kragen och äta och att lyssna på henne. Jag skäms! De är trötta på mig, orkar inte med mig och låter mig själv göra vad jag vill. Nu bantar/svälter jag och motionerar väldigt ofta igen. kräks gör jag också men bara ibland ( bara " om jag gjort fel"). Undviker kolhydrater, fett också. Äter själv, det känns bäst. Men jag vet inte varför jag fortsätter, jag vill kunna se framtiden kunna se livet som roligt. Men jag vill bevisa för mig själv hela tiden. Eftersom Lyckan och självkänslan som uppstår när jag gå ner i vikt, vill jag fortsätta! Känns som jag går runt i cirklar och försvinner djupare ner. Tror inte att jag någonsin kommer bli fri, utvägen är inte självmord men varför får jag sådanna tankar Igen.. Litar inte på de i vården, eftersom jag alltid tror att de ska göra mig fet, fick en tanke om när de gav mig diagnosen bulimia nervosa istället, (nu för 1 år sen ungefär) eftersom de sa att det hade gått över till bulimi, känns det faktiskt som de gjorde det för att bevisa, att det jag gör inte är bra och att jag inte längre kan visa anorexi. Eftersom jag inte uppfyller alla kriterier för det, pga vikten såklart. Att jag är mer mot det normala, men gränsen till undervikt. Känns som de tror att det inte är lika jobbigt dåå. Men varför tvingar de fram den diagnosen. Är det så när de säger att, om man övergår till bulimi från anorexi. Så är man på bättringsvägen, Men nej. För mig är det som att det går fram och tillbaka. Vad ska jag göra, är 169cm och väger xx kg nu. Jag fortsätter ner igen samtidigt som jag vill sluta, jag är beroende av träning! Jag ska sluta gå på mottagningen, kbt för att jag ej orkar med de här längre! Men vem ska jag vända mig till? Varför tvingar jag mig själv att inte äta eller att bara tillåta mig äta xxx bara xxxx ibland och xxxx ect. Och sen konstant träna bort kcal jag ätit, eller spyr.. Hjälpen jag får nu och har haft verkar inte ha hjälpt mig, vill inte vara ensam med allt! Hjälp mig, vem vänder jag mig till?

---

SVAR

Hej hjärtat!

Känns inte terapeuten bra pga att personkemin inte stämmer så ska man absolut byta. Det är viktigt att det känns bra.
Dock tycker jag inte alls att du ska sluta med terapi helt. Det kommer bara betyda att du går in i sjukdomen ännu mer och det leder ingenstans förutom att sjukdomen går fritt spelrum. Den självkänsla som du känner när du går ner, det är den det är meningen att du ska kunna känna genom att bara vara du och i en normalvikt. Det går, jag lovar. Du behöver bara få hjälp.
Sen är det så att du behöver vara motiverad, tänk på de där du nämnde ovan, att kunna se livet som roligt, att kunna njuta! Ha det som din morot att ta dig framåt. Ett tips är http://www.abkontakt.se mentorer. Skulle det vara något för motivationen? Du måste vilja för att det här ska kunna gå. Givetvis får du vara rädd, vackla osv men du behöver vilja! Så ta inte beslutet att sitta helt ensam med det här utan fortsätt i terapi, om så en annan och ge inte upp! Det går, jag lovar dig!
Prata med mamma och pappa om detta! Du klarar det, berätta hur det känns. Och behöver de information om hur en ätstörning faktiskt fungerar så be dem ringa till ABK så hjälper vi till. Oftast handlar det om att de inte riktigt har förstått hur man fungerar vid en ätstörning och därför kan slänga ur sig "men det är väl bara äta". Handla tjejen, du klarar det här!

Jag hejar på dig!

Stor varm styrkekram på vägen!