Jag har mått dåligt nu sedan jag började i 7:an. Men det blev sämre nu i slutet av 9:an. Jag ser mycket negativt och hittar ibland inte meningen med livet överhuvudtaget. Den känslan får jag oftast när jag kommer hem efter skolan. Den senaste tiden sover jag mycket på grund av det och om det är riktigt illa gråter jag eftersom jag känner mig så värdelös. Jag har ett bra liv för övrigt, en riktigt fin familj som stöttar mig och i skolan har jag inga problem direkt. Egentligen har jag inget att behöva klaga på när det gäller livskvalitet. Men psykiskt är jag helt nere. Jag söker ofta hjälp hos min mamma eller min bror och vi pratar ofta om det som berör mig. I skolan har jag väldigt bra betyg och alla lärare och elever gillar mig för den jag är. Men jag har sedan länge märkt att mina två bästa tjejkompisar är taskiga mot mig. För att ge några exempel så får jag aldrig komplimanger för något som jag tex är bra på, medans de båda ger uppmärksamhet åt varandra hela tiden. Såklart vill jag inte få beröm för varje liten sak. Men detta har hållit på en lång tid nu och det har faktiskt gjort mig ledsen. Min ena kompis har jag känt i hela mitt liv och hon glömde min födelsedag sist jag fyllde år fastän hon hade pratat om den i flera veckor innan. Eller så har jag kanske gjort mig extra fin en dag, vilket de andra ser men i slutändan får komplimangen min kompis istället. Förstå mig inte fel, tänkte bara ge några exempel. De bryr sig inte om mig helt enkelt, de ser inte när jag anstränger mig för att passa in hos dem. När jag var mindre trodde jag också att det berodde på att jag har tyska föräldrar. Jag är uppvuxen med två kulturer och upplever därför livet från två olika sidor. Då mitt modersmål ör tyska är det klart att jag inte pratar svenska hemma. Även att jag är född och uppvuxen här och känner mig mest svensk är det uppenbart att många av mina kompisar aldrig riktigt kan acceptera mig som en vanlig svensson, bara pga ett språk. Rätt tänkvärt för min del. Försöker att se fördelar med det nu när jag är äldre. Min mamma säger alltid att de beter sig så för att de är "avundssjuka" på mig och kan därför inte behandla mig likadant. Båda mina bästa kompisar är tjejer som mest bara bryr sig om sitt utseende, att shoppa, mode och om att ha mycket pengar. Jag gillar också att shoppa men jag gillar även att hålla på med lite mer kulturella saker som att teckna, spela piano och hålla på med sporter. Jag blir gillad av många på grund av att jag är så naturlig, med det menar jag även killar. Med det vill jag inte ge intrycket av att jag är bättre än alla andra, verkligen inte! Jag känner bara att jag och mina två bästa kompisar tänker så olika om saker och ting. Vi ska börja gymnasiet efter sommaren och min ena kompis har alltid drömt om att bli konditor ända sedan vi var små. Men på grund av min andra kompis som vi lärde känna i 7:an har hon nu också valt att gå handel. Vilket inte alls intresserar henne egentligen, iaf enligt min uppfattning. Jag själv ska gå samhäll och accepterar deras val, men det är så synd att vi som kompisar gör så dåligt inflytande på varandra. Trots allt detta har vi ju såklart även våra bra stunder då vi har samma humor. Ingen förstår mig så bra som dem. Jag vill verkligen inte förlora mina kompisar men just nu tar dem ofta all min kraft även att jag många gånger inte vill inse sanningen. För det mesta ger jag mig själv skulden och tror att jag är sämre än alla andra. Det har till och med gått så långt att jag tvivlar på mitt utseende och försökte banta. Även att jag inte borde/behöver. Jag har aldrig riktigt brytt mig om mitt utseende så värst mycket, är man nöjd med sig själv behövs det inte. Och eftersom min familj har det ekonomiskt väldigt bra har jag inte brist på kläder, vilket verkar vara dagens tjejers prio nr.1, även mina kompisars. Så på grund av all psykisk stress gick jag ner 6-7 kg på knappt 3 veckor tills jag bröt ihop och var sjuk i 1 månad. Jag torrhostade mycket och fick sammanbrott då jag bara grät efter skolan eller sov flera timmar. Ibland tror jag att jag är psykiskt sjuk. Jag ville bara skriva av mig och hoppas att någon läser detta och kanske ger några råd så att jag kan må bättre och lär mig att se livet lite mer positivt! Eller är jag överkänslig? Är det bara jag själv som är dum i huvudet som tror att det är skolans och mina kompisars "fel" att jag mår såhär? Jag vill bara veta vad det är med mig så att jag kan göra något åt det. Min mamma försöker alltid att lugna mig med att jag är i tonåren och att mitt humör kan svänga lite pga omställningen av hjärnan och hormonerna. Hon säger att jag ska sluta bry mig så mycket om andra och istället följa mina egna drömmar, ta så mycket fördelar i livet som bara möjligt och se fram emot framtiden. Kärleken har nog också bidragit med lite storm bland känslorna. Så nu ser jag fram emot sommarlovet som börjar om några veckor och då hoppas jag att en del kommer ändras genom att slippa skolan och stress. Får bli en nystart på gymnasiet. Tack för mig, blir glad för minsta lilla svar!

---

SVAR

Hej!

Kompisar är en riktigt klurig grej, speciellt om man hängt ihop så pass länge som ni har. Man tar lätt varandra föregivet och uppskattar inte varandra på samma sätt när man hängt ihop i många år. Men i ditt fall verkar det ju uppenbart att de inte gillar dina intressen, vilket gör att jag tänker att du bör tänka igenom detta en gång till. Är det värt att må dåligt bara för att man inte vill att förändringar ska ske? Eller kan man försöka se möjligheterna med att hitta nya kontakter?

Jag tycker du ska nämna detta inför dom, en bra vänskap handlar om ärlighet o att man finns för varandra. Gör dom inte det när du berättar om dina tankar och känslor, då är dom ju inte längre några äkta vänner. Jag tycker du gör helt rätt i att fortsätta stå upp för dina egna intressen och åsikter samt val av linje på gymnasiet. En del personer blir helt blinda av den andra personen så den märker inte och prioriterar inte sina egna värderingar, intressen och åsikter och låter istället någon annan välja åt en.

Ta gymnasiet som en möjlighet till att hitta nya kontakter! Jag är nästan övertygad om att du kommer må bättre på gymnasiet, då man oftast brukar få lite mer motivation eftersom man går något man vill. Det är naturligt att känna sig skoltrött i 9an. Jag tycker även att du ska börja fundera på om du behöver någon regelbunden kontakt med någon vuxen, som kan bolla dina tankar och ge mer råd. Jag brukar låta ungdomen själv ventilera en extra gång med sina egna känslor och tankar och se vad man egentligen vill och tror kan hjälpa. Du vet själv vad som funkar och inte skulle funka för just dig.

Börja i någon teckningskurs eller teckningsklubb där man träffar andra människor med samma intresse, börja i någon piano lektion eller annat som får dig att må bättre. Använd dina intressen för att stärka dig själv och må bättre. Man växer olika snabbt med sina kompisar, en del märker man att det inte funkar att ha kontakt med längre eftersom man har blivit för olika varandra.

Jag förstår att detta tynger dig, en vän ska ju få en att må bra och inte må dåligt. En vän ska säga positiva och bra saker samt se en för den man är. En vän ska acceptera att man inte har samma åsikter, intressen som den men ändå respektera den. Att dom skulle vara avundsjuka på dig är ingen tanken som jag får direkt. De vill ju snarare få dig att gå på samma spår som dom och börja handel och gilla samma saker som dom själva.

Det kanske är bra om du börjar prata med någon nära mer än din mamma, som tex kurator eller samtal på ungdomsmottagningen eller någon annan vuxen du känner förtroende för. Att hålla alla känslor inom sig är livsfarligt och ska inte göras. Gå din egen väg, var stolt över den du är, stå upp för dina egna åsikter och intressen och låt inte någon trampa på dig! Kämpa på, förändringarna kommer ske på gymnasiet!