Hej! Jag började nyss gymnasiet efter att ha gått ut nian med toppbetyg. Nu vill jag inget hellre än att hoppa av och skita i allt. Jag har ingen ork alls till skolan och jag har skolkat massor de senaste veckorna bara för att jag inte orkar med det. Läxor och prov och känslan av att jag måste plugga gör bara så att jag får ångest. Grejen är inte att jag är stressad, för det är jag verkligen inte. Jag håller inte på med någon sport eller fritidsaktivitet som upptar min tid och jag har inte heller särskilt många vänner som vill umgås med mig. Den senaste tiden orkar jag knappt höra av mig till dem. Det har under hela sommarlovet bara varit jag som har ringt så jag har tröttnat på att ta initiativ och nu är telefonen som död. För några år sedan hade jag också få vänner. Jag mådde så dåligt att jag fick ätstörningar. Nu orkar jag inte olika saker längre. Jag har inte städat mitt rum på flera veckor och jag orkar inte gå och äta ens. Sedan ätstörningarna kan jag inte bli hungrig så jag tänker inte så mycket på att äta. Mina föräldrar tycker dessutom att jag ska lära mig laga mat och inte låta dem göra det hela tiden. Nu har jag varit sjuk i tre dagar, vilket är mycket för mig. Jag trivs inte så bra i klassen. De är snälla och jag har fått kompisar och dessutom träffat en som jag gillar(som förövrigt inte gillar mig), men jag trivs inte ändå och jag hittar ingen motivation till att gå i skolan. Jag har ofta huvudvärk och mår illa ibland och ligger mest och sover eller kollar på teve. Det finns ingenting jag orkar. Jag springer inte längre som jag gjorde på sommarlovet och jag orkar knappt duscha. Jag har tappat några kg i vikt för att jag inte orkar äta. Det enda som får mig att må någorlunda bra är att skriva, men det har jag också tröttnat på och orkar inte göra. Ibland känns det som om livet inte har någon mening. Kan jag få något tips på hur jag kan komma ur det här mönstret och den här tankespiralen? Tack!

---

SVAR

Hej!

Ibland känns livet bara skit. Det tror jag de flesta av oss någon gång har upplevt. Men, det ska givetvis inte behöva vara så. Och allra helst inte i din unga ålder. Tyvärr är det väl dock så att den psykiska ohälsan bland unga tycks öka i dagens samhälle, snarare än att minska.

Först och främst så skulle jag rekommendera dig att prata med någon vuxen. Kanske kuratorn på skolan, eller annan utbildad personal. För du behöver, precis som du själv påpekar, komma ur den här negativa tankespiralen/känslan. Och det är någonting som psykologer och andra hjärnskrynklare är bra på att hjälpa till med. Kanske behöver du till och med någon medicin? Så det är ett tips som jag verkligen tycker att du ska överväga. Det är ingenting konstigt, och ingenting att skämmas för.

Sedan tänkte jag på en annan sak. Kanske skulle det faktiskt göra dig gott att ha en fritidsaktivitet? Du tycks ha lätt för dig i skolan, normalt sett, och är inte stressad ... så kanske det skulle kunna vara något? Jag vet inte vad det skulle kunna vara, men det kan väl vara alltifrån en idrott till en extern skrivkurs. Eller matlagning?! Någonting som du är intresserad av helt enkelt. Jag tänker bara för att bryta mönstret, ha någonting att göra och framförallt träffa nya människor. Och apropå nya människor, hur vet du att den där killen som du gillar inte tycker om dig? Har han sagt det, eller är det bara en slutsats som du själv har dragit?

Jag märker att du tycker det är jobbigt att äta mat. Det är helt förståligt, med tanke på din bakgrund. Men faktum är att du behöver äta mat för att kroppen ska fungera. Det skulle därför inte förvåna mig om din trötthet, huvudvärk och sjukdom åtminstone till viss del är ett resultat av att du inte äter ordentligt. Så det vore väldigt bra om du kunde få i dig lite mer näring varje dag. Hur du ska tänka när det gäller sådant kan du mycket väl också ta upp med kuratorn.

Du skrev att du gillar att skriva. Eller i alla fall gillade. Skriver du dagbok? Annars kan det vara ett bra sätt att få utlopp för vissa känslor. Försök också gärna nysta i vad det är som är grundorsaken till att du inte mår så bra.

Kram, Louise