Jag gråter varje kväll varenda dag, ibland vet jag inte varför & ibland vet jag. Ibland för skolan, ibland för fotbollen, ibland för kärleken & ibland för vännerna. Jag har massa fina vänner & är inte mobbad om de låter så utan många vet vem jag är. Men jag är inte lycklig, jag försöker vara de men jag är de inte. Jag känner mej inte älskad på många olika sätt. Jag finns för alla, låter dom prata ut, ger dom tips, jag låter dom prata om sig själva hur länge dom vill om de får dom att må bra. Men jag har ingen, som jag sa så har jag många fina vänner, killar som tjejer. Jag har 2 bästisar men jag kan ändå inte ringa dom, gråta ut eller prata ut om mina problem. Dom ger inte mej den chansen jag ger dom. Om jag någon gång försöker så säger dom typ "jag håller med dej" eller " så är de för mej med" dom kan också säga "men jag då?" eller "min då?" de är inte de jag söker när jag vill prta ut, jag vill prata om MEJ och MINA problem. Dom märker de nog inte själva & om jag skulle säga de till dom så skulle dom bara bli sura & ändå inte lyssna. Ibland smsar dom mej om hjälp & så medan jag sitter & gråter. Tänk ändå, jag sitter & gråter på mitt rum medan jag skriver ett peppande sms eller ger dom andra tips. De är svårt, önska jag kunde ändra på allt. Vet inte varför jag skriver de här, vill nog bara att någon ska förstå mej!

---

SVAR

Hej!

Jag vet precis vad du går igenom. Det är en jobbig känsla att alltid bara ge och ge men aldrig få något tillbaka. Jag tänker mig lite om man ska fundera över sina vänner, vilka är onödiga och kanske rent av bara får dig att må dåligt när du försöker prata om dina problem? Idag är så många i samhället stressade och uppe i sitt så att man inte tänker på andras problem på det sättet du gör. Jag var själv där precis som du berättar, att man försöker hjälpa men får aldrig hjälp själv när behovet finns.

Min känsla är så enorm att kunna hjälpa andra, så tackvare det så mår jag bättre av att känna känslan av att vara behövd och göra skillnad. Sen måste man ju se när det går över gränsen och dom bara utnyttjar dig istället för att det är ömsesidigt. Jag tänker att du borde testa att skriva ett brev/mail till dina 2 närmsta bästisar och förklara situationen om hur du känner dig när du aldrig får rätt stöd av dom. Jag tror det är så att dom faktiskt inte riktigt tänker på att dom inte ger stöd till dig, utan att det blir så mycket annat man tänker på. Kanske får dom då en tankeställare över det hela och börjar förändra sig. En bra vän ska ju kunna ge och ta, ska finnas både för dig och du ska finnas för den, det ska alltså vara ömsesidigt. Annars är det nog inte någon äkta vänskap.

Sen kan man ju även fundera över när du svarar så kortfattat och säger mer "det är bra" så är det ju ännu svårare för dom att veta att det inte är så bra. Här handlar ju nästan allt om att skapa en så pass bra relation, tillit till varandra att man kan berätta saker och att man även tydligt ser kroppsspråk och andra tecken på att den andra inte mår så bra. Vågar du börja gråta när dom frågar hur du mår? Eller spelar du att allt är bra med glad min? Testa med att säga "det är inte så bra" och se allvarlig ut.

Du är orolig att dom ska bli sura om du berättar dina problem, blir dom det är dom ju verkligen inte äkta vänner. Jag tror det bara kommer bli positivt av att skriva av dig till dom om hur du känner. Det är inte lätt att läsa andras tankar :) Jag tycker det är fantastiskt att sådana som du finns, som ger stöd, fler sådana personer behövs. Jag tänker mig att börjar en göra så, så börjar fler framöver.