Hej. Jag får hyfsat ofta ångestattacker som heter duga. Dock har det börjat gå lite längre mellan "anfallen" nu för tiden, men det brukar gå periodvis. Jag vill kalla det ögonblick av depression men jag betvivlar att det skulle räknas som sådant. Problemet är inte så simpelt att det handlar om enbart attackerna utan snarare deras orsak. Föst och främst är de oprovocerade vilket gör dem svåra att undvika, men det stora problemet, och det som oftast till slut blir fokus, är att jag får stora skuldkänslor av tanken att jag faktiskt inte har nåt att deppa över. Jag har alltid levt ett bra liv, omgiven av mycket kärlek från alla håll, troligen de mest omtänksamma föräldrarna på lång väg osv. Jag har absolut ingen anledning att vara ledsen och när jag är det ändå så får jag så starka skuldkänslor att jag nästan vill dö. Bildligt talat så klart, jag är inte typen som skulle ta livet av mig, trots att jag ofta funderar på det. Men tillbaka till problemet, egentligen vill jag diskutera skuldkänslorna. Är de normala eller är det något som borde tas tag i eller ska jag bara "ta det som en man"? Ber om ursäkt för lång och osammanhängande text~~

---

SVAR

Hej!

Alla har ju rätt att vara ledsna ibland oavsett hur bra man har det hemma så kan det finnas något som man kanske är ledsen över ändå, och då får man givitvis visa det. Det är känslor som måste få komma ut. Inget att skämmas över. Alla är vi ledsna ibland.

Det är positivt att du inte har dessa attacker lika ofta det tyder ju på att du är på väg mot det bättre redan nu:)

Det finns en del saker som man kan tänka på själv och försöka förändra för att minska sin ångest eller försöka förebygga den.
Man ska tänka på att inte stressa. Stress kan bidra till ångest. Det kan också kännas bra att prata med någon kompis eller annan som står en nära. Man ska tänka på att röra sig fysiskt, det räcker bra med en prommenad om dagen, det är både skönt och gör susen för hur man mår :)

Sen så tycker jag självklart att du ska ta tag i det på ett eller annat sätt! Att prata med någon är en bra början som kommer kännas skönt för dig också. Att dela med dig till någon som du känner förtroende för. Eller men kurator på skolan om du känner för det, Det är också jättebra!

Det du känner är inte ovanligt, men det går också att hjälpa sig själv att bli av med dem känslorna lite fortare. Känner du att du vill prata med om detta så finns jag på MSN också. (kenny.johansson@hotmail.com)

Ta hand om dig
/ Kenny