Okänd
Annat
Jag vet inte m det här egentligen är några stora problem jag skjuter undan dem tänkbar at t alla har det som jag, men jag har börjat inse att det kanske inte är så. Jag säger till mig själv och alla andra att jag mår bra och att jag klarar mig. Men mår man bra när man aldrig ser fram emot något mer än att få komma hem och sova. Mina nätter är fulla av mardrömmar jag vaknar mitt i natten och försöker somna om, men när jag slumrar till är mardrömmarna där igen. När jag väl har somnat igen vaknar jag vid minsta ljud. På dagarna är jag alltid trött. Jag är som nån slags zombie. Jag säger inget, är jättetrött och jag har nästan slutat äta. Och jag mår bra av att inte äta, eller det gör jag väll inte men det känns som det. När jag sen äter blir jag förbannad på mig själv. Jag hatar mig själv.sen i somras har jag gått ner 14,5 kg. Jag är inte mobbad i skolan bara utanför, men jag orkar inte eller har inte lust att prata med andra. Jag kan inte lita på folk, det har hänt alldeles för många gånger att det blivit fel. Ingen får veta nåt om mig om hur jag känner eller mår. Jag känner mig verkligen aldrig trygg, jag är inte rädd eller så. Men det finns inget ställe jag trivs på eller så. Inte ens hemma. Jag hatar stället vi bor på, alla som bor här är dumma i huvudet. Jag ska flytta härifrån så fort som möjligt. Men de största problemen är maten och sovandet. Jag är alltid trött och äter nästan aldrig. Jag Fattar faktiskt inte att jag klarar av allt jag gör, gå i skolan, träna. Det känns som att allt snart ska rasa ihop och det har aldrig känns så nära som nu. Som att jag byggt en mur omkring mig, hur jag mår, allt som när som helst kommer rasa. Jag vet nte om det är några störta problem egentligen, men det känns inte bra längre. Jag fattar inte meningen med mitt liv. Jag orkar inte mer, ingenting. När är jag glad? Vad ser jag fram emot? Fråga mig det och Jag har inget svar. Är det att ha problem, borde jag söka hjälp av nån?
SVAR
Hej!
Det du upplever är definitivt inte "normalt". Du ska inte behöva känna som du gör. Du är en fjortonårig tjej med hela livet framför dig. Så jo, det här är nog tyvärr ett problem som du bör ta tag i så snart som möjligt. Vad kärnan i hela den här karusellen är vet inte jag, men förmodligen finns det en. Sedan späs allt på med ytterligare "småproblem", som bara gör situationen än mer ohållbar.
Som jag ser det så bör du prata med någon. Du behöver någon som kan hjälpa dig att nysta i det här - trots dina tillitsproblem. Du kanske kan börja hos skolans kurator eller hos ungdomsmottagningens psykolog/psykoterapeut? Annars kan du också höra av dig till BUP: http://www.skl.se/kommuner_och_landsting/om_landsting_och_regioner/landstingsadresser Om du tycker att det är jobbigt att prata om det här öppet med en främling, kan du skriva ut brevet som du skrev till mig. Det är mycket bra formulerat, och ger en bra bild av din situation.
Oavsett hur du mår, så måste du försöka äta. Och som din situation tycks vara idag, med dålig kosthållning så tycker jag att du bör dra ner på träningen. Och vad gäller din dåliga sömn så tror jag den har att göra med att du mår allmänt psykiskt dåligt. För att sömnen ska bli bättre så måste du nog komma tillrätta med en del av det andra som du berättat för mig.
Hoppas att allt löser sig! Och som du själv skrev, du är stark och klarar av mer än du tror!
Kram, Louise
Visningar : 391
