Hej, kan man bara få skriva av sig lite? Jag känner mej väldigt nere just nu och jag har ingen att prata med riktigt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hade precis ett litet mentalt sammanbrott och nu sitter jag intrasslad i ångestens klor och kommer inte loss. Jag är en glad tjej, på utsidan. Speciellt i skolan då kan ingen ana vad som händer innanför mitt skal. Alla tankar som är så hemska och elaka mot mig själv. De slutar inte. Det har dock varit bra nu sen i somras. Kommer inte in i depp perioder så mycket, men jaga tror de är tillbaka. Jag har skrivit hit förut då jag var i en deppig period. Då berättade jag att jag kände som en ond cirkel, där jag var två personer, den smarta förståndiga samtidigt som att jag var den elaka ångestfyllda personen som bara klagade på mig. De två rösterna i mitt huvud kan bråka och tjaffsa hur mycket som helst. Jag blir knäpp. Sen det här med vikten. Jag vet att jag ska äta bra och bli längre (är nu 1.61)och starkare, få fina former. Men samtidigt är jag helt livrädd för att vågen ska stå på över 50, har varit på gränsen några gånger men nu är det nere på 47. Jag vet att jag inte borde tänka så men jag kan bara inte se siffran på vågen. Får panik om den är nära att gå över 50. Är det något fel på mig? Det känns som att jag glider ifrån mina vänner. Jag har en allra bästa vän, hon är bäst, men jag vågar inte berätta allt det här för henne. Hon vet att jag har skurit mej och jag har lovat henne att inte göra det mer. Men idag rev jag mig på armen så hårt att jag kom ner till den rosa huden under överhuden.. det svider lite, men inget farligt. Jag kan krypa ihop och det känns då som att bröstkorgen vill vändas ut och in och jag vill skrika men orkar inte. Samtidigt gråter ja. Är detta ångest? Egentligen har jag ett bra liv, och borde vara glad och nöjd men jag antar att jag är otacksam och äcklig. dumt. Jag vet inte om det ens går att svara på men kan jag bara få någon kommentar av någon, så jag vet att jag lever och att någon ser mej. Känns som att jag är långt borta och att ingen ser detta. Mår piss. Det blev lite luddigt, men jag ska sluta nu. hejdå.

---

SVAR

Hej!

Livet är inte lätt ibland, det kan finnas bättre och sämre dagar, speciellt mitt i tonåren som du är då du är 15 år. Jag förstår hur du tänker och känner bland annat det där med dina två personer (ditt inre) som bråkar med dig. Jag brukar jämföra det med en mini person på vardera axel, ena är en ängel som bara tänker bra och goda tankar om sig själv, den andra är den onda som bara tänker elaka tankar om sig själv och dessa två kommer väldigt ofta i konflikt med varandra. Det kan räcka med bara en liten händelse i sitt liv så kan den onda ta över.

Det jag oroar mig för är din vikt där du berättar hur du får ångest om den skulle överstiga 50 kg. Vad är så farligt med att väga lite mer? Vi alla ska ha lika värde ändå oavsett vilken vikt vi har. Du står i växten fortfarande vilket betyder att du växer och då behöver man extra mycket näring för att även orka skola och få energi i livet. Ett tips är att aldrig använda vågen, för vad siffran står på vågen förvärrar bara saken.

Du har en bästa vän, det är inte alla som har det. Därför tycker jag du ska använda den mer och faktiskt vara tacksam för att vännen bryr sig. Jag förstår att det är svårt och jobbigt att öppna sina inre känslor för någon, men har man en bra relation till personen så blir det lättare. Ett tips är ju att man kan skriva ett brev/mail till vännen för att förklara sådant som man aldrig vågar säga öga mot öga. Ju mer man berättar, ju mer förståelse får din vän och kan därför bete sig på rätt sätt mot dig. Gör massa skoj med din vän, umgås och prata om sådant som du och vännen behöver.

Kanske du även behöver förbättra din självkänsla och detta kan du få hjälp med via Mia Törnbloms självhjälpsböcker som du kan låna eller köpa. En annan bra sak är att ha någon vuxen som man kan ventilera tankarna med och du berättar att du inte har någon. Man kanske hittar någon på ett sätt som man inte trodde, kanske du kan börja i någon aktivitet, sport eller fritidssyssla som gör att du kan både komma ut och träffa folk, samtidigt som du kommer må bättre av att inte vara hemma och tänka.

Du berättar att du vill skriva av dig lite. Det var precis det jag gjorde i din ålder, jag skrev dikter och noveller om mina tankar. Kanske något att testa om du inte redan gör det? Det viktigaste av dina problem är att du inte agerar destruktivt mot dig själv tex låter självskadorna bli ännu grövre.