Hej ! Jag har en bästa vän, som kanske ska flytta 80 mil från mig. Min syster är också bästis med den här tjejen. Min bästa kompis har berättat att hon ska flytta för min syster, men inte mig. Och jag tror inte att hon ha några planer på att berätta det heller. Anledningen till att jag vet det är för att min syster sa det till mig… Min bästa kompis tror också att det är min syster som kommer bli mest ledsen om hon flyttar. Men det är inte sant. Jag blev helt förkrossade när jag fick veta att hon KANSKE ska flytta. Jag började gråta. Min syster ska fira nyår med vår bästis. – Jag blir tvingad att följa med till mammas pojkvän för att äta "god mat", och "umgås". Men saken är den att jag inte gillar att umgås. Jag hade hellre stannat hemma och käkat en banan till middag, och sen stängt in mig på mitt rum resten av kvällen. Men nej nej. Och det känns ju kul att min bästis och syster INTE har frågat mig om jag vill vara med dom. Sen blir det ju extra jobbigt att vara hos mammas pojkvän eftersom att jag inte kan/vill sova över hos folk längre, inte vill umgås, inte vill äta mat med dom och är livrädd för eld och fyrverkerier…Och det är MAAAASSSAA fyrverkerier där mammas kille bor. Ikväll när min syster satt och såg på en film ute i soffan, och jag kom och satte mig bredvid dom så sa min syster "vad gör du här? Stick härifrån! Du får inte vara med oss!!" Min såkallade bästis sa INGENTING för att försvara mig. – Jag reste mig upp, gick in i mitt rum, smällde igen dörren, och började storgråta. Min syster och "bästis" går i 7:an, jag går i 6:an. Jag vet att jag betyder mycket för min bästis. Och hon betyder mycket för mig också. Jag har inte så många vänner, och dom jag har börjar jag dra mig undan ifrån. Mitt liv börjar handla mer och mer om min vikt och att hålla mig undan folk. Jag sitter ensam inne på mitt rum varje dag, dansar, och lyssnar på sorglig musik samtidigt som jag sjunger till. DET ÄR MITT LIV. Jag har en kille i min klass, som nog är intresserad av mig, och jag är intresserad av han. Och det känns bra. Sen har jag våra två underbara katter, min fina dansgrupp, och min andra bästis. J kan vi kalla henne. Hon betyder mest! <3 Det är det bästa i mitt liv. Snälla du som svarar, (vet inte om jag har skickat det här till rätt person nu, men jag orkar inte bry mig.) säg inte att jag ska typ försöka skaffa nya vänner i min klass. Jag känner alla i min klass. Och vi är vänner. Men vi är inte umgängesvänner. Och jag börjar bli allt tystare i klassen också, och drar mig undan folk. Jag gillar inte när folk tittar på mig. Dom tycker säkert att jag är fet, ful och dum. Osv.osv. Jag har börjat äta mindre, jag drar mig undan folk. Jag vet inte vad jag ska göra. Orkar inge mer.

---

SVAR

Hej!

Nej, jag tänker inte säga att du skall skaffa dig andra vänner. Jag håller faktiskt med om att din syster och din så kallade "bästis" beter sig dåligt mot dig.

Samtidigt tänker jag att det är VÄLDIGT svårt att dela bästis med sin syster. Det är vanligt (och helt normalt) att syskon, åtminstone någon gång ibland, blir avundsjuka på varandra och upplever att de konkurrerar om samma saker/personer. Vilket man ju faktiskt gör!!

Man har samma föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, samma hem, kanske till och med samma husdjur, och det är inte alltid två människor tycker likadant, även om de är syskon. Då tycker du en sak och din syster en annan. Och vem har rätt? Vem har fel??
Alla människor vill vara viktiga för någon annan, kanske "viktigast", "bästis", och ibland får man för sig att inte två kan vara "viktigast" samtidigt. Kanske är det vad som hänt med din syster och er bästis?? Jag tror att det är fel att tänka så, för jag tror att flera personer kan vara "viktigast" (tex tror jag att en mamma tycker att alla hennes barn är "viktigast") men ibland tappar vi bort det eller får för oss något annat. Och då beter vi oss lite avigt och fel.

Det låter som om din syster kan vara rädd att du skall vara "viktigare" för er bästis än vad hon är, att ni konkurrerar lite om bästisen. Och då kan det bli så här tokigt.

Jag blir lite oroad av att du bekymrar dig över din vikt och ditt utseende så mycket, och att du äter mindre och drar dig undan från andra kompisar. Kan du försöka prata med någon vuxen? Skolsköterskan eller kuratorn, om du inte vill prata med någon förälder, om att du börjar må dåligt och inte orkar med det här.

Du har ju flera bra saker i livet som verkar viktiga och glädjande, pojkvän, katter, dansgrupp, en bästis. Kanske behöver du mest av allt hjälp att kunna glädjas åt det som finns kvar och är bra.
Sedan är det naturligtvis alltid en sorg när man "förlorar" en vän, oavsett om det sker genom att vännen flyttar långt bort eller att vännen väljer att vara mer med någon annan i stället. Sorg är sorgligt, men en del av livet, och det går att komma igenom den och må bra igen efteråt.

Allt gott till dig! Sköt om dig!
Karin