Okänd
Annat
Hejsan! Jag har fastnat i en krissituation som jag måste tampas med precis varje dag och jag har ingen aning hur jag ska ta mig ur den. Jag skulle vara oändligt tacksam om ni kunde hjälpa mig eftersom alla i min omgivning är precis lika förvånad som jag är. Det är nämligen så att jag varit vän med en tjej som inte är psykiskt frisk och jag kan inte hantera hennes beteende. Samtidigt vill jag inte vara dum mot henne eftersom jag vet att en del kan hon inte rå för på grund av hennes sjukdom, men oftast tål jag henne inte. Vi började i samma klass i ettan och mitt första intryck av henne var att hon var energisk, humoristisk och ganska originell. Hon vågade säga saker andra normalt inte vågar säga. Så småningom började vi umgås på fritiden. Men ju mer jag umgicks med henne, desto mer insåg jag att någonting inte stod rätt till. Hon sa hela tiden väldigt extrema saker. Hon slängde regelbundet ur sig riktigt elaka kommentarer både till mig och folk i hennes omgivning. Hon berättade även om extrema händelser hon upplevt, så som våldtäckter och misshandel av sina föräldrar. Jag hade väldigt svårt att ta ställning till dessa "historier" eftersom att när jag var hemma hos henne så var hennes föräldrar verkligen jätte fina, de ställde hela tiden upp för henne och sa att de älskade henne osv. Men jag vågade inte riktigt konfrontera henne med det eftersom jag inte hade någon djupare syn i det hela. Våldtäckterna blev jag också chockad över, hon berättade att hon blivit våldtagen av läkare och av hennes kompis pojkvän. Men senare har jag insett att våldtäckten varit lögn eftersom jag tidigare varit med och sett när hon varit med en upptagen kille och hon har även klängt på en kille jag varit med. Men hon har alltid skyllt på att det varit deras fel, när det tydligt varit hennes initiativ. En annan grej som gjorde mig förvirrad, var att hon verkade extremt besatt av mig. Hon smsade mig minst fem gånger om dagen, även om jag inte svarade på smsen, så fortsatta hon att skicka meddelanden. Samma med telefonsamtal, hon ringde ständigt efter skolan. I början svarade jag på det, men till slut blev det så mycket så jag slutade. Trots att jag slutat svara (självklart svarade jag ibland för att vara artig) så fortsatte hon i flera veckors tid. Hon brukade även stå på morgonen vid ingången till skolan och vänta på mig och varje gång hon såg mig utbrast hon "ååh där är du jag trodde inte du skulle komma!" hon ringde mig på mornarna och frågade om jag skulle till skolan, nästan varje dag. Hon frågade precis varje dag om vi skulle umgås, trots att jag svarade att jag ville stanna hemma och ta det lugnt så fortsatte hon tjata, hon sa men är det inte bättre att du kommer till mig istället, hon erbjöd till och med hämtning av hennes föräldrar. Varje veckoslut påpekade hon att det var längesedan vi umgåtts, jag svarade: men vi träffas ju varje dag i skolan och jag var ju hos dig förra veckan. Men då svarade hon: jag vet visst är det länge? När jag kom hem från en tre veckors semester sprang hon in i min famn och började gråta hysteriskt i flera minuter och utbrast att hon saknat mig enormt och att det varit jobbigt utan mig. Till slut berättade hon att hon hade fått diagnosen bipolär sjukdom. Hon hade gått på psykolog samtal under ett och ett halv års tid tror jag och till slut hade de ställt en diagnos. Jag hade innan dess läst väldigt mycket om sjukdomen och när hon berättade att hon hade diagnosen var det som om alla bitar föll på plats. Mycket av hennes beteende stämde med sjukdomen. Allt mer påträngande saker började hända. Hon började säga att jag var snygg hela tiden, att hon hellre ville vara tillsammans med en tjej, att hon ville ha sex med mig osv. Jag svarade inte på dessa saker eftersom jag tyckte det var extremt påträngande. Det verkade nästan som om hon var kär i mig. Men allt hade gått för långt och jag bestämde mig för att prata med henne om det. Efter skolan sa jag att jag behövde prata med henne om en grej. Jag berättade varför jag varit så "off" mot henne, jag tyckte allt hade blivit för mycket, förföljelsen i skolan, regelbundna sms osv. Jag sa att det inte betydde att jag tyckte illa om henne, det hade bara blivit lite för mycket. Jag var väldigt lugn och behärskad i min förklaring. Då exploderade hon i ilska och aggressivitet. Hon sa att hon ändå aldrig velat umgås med mig, hon vände om situationen så att det skulle låta som om jag behandlat henne illa, hon kallade mig aggresiv och förnekade allt elakt hon gjort, hon sa att folk var dumma i huvudet som inte kunde hantera henne. Det hon påstod att jag gjort stämde inte alls. Samtalet slutade inte bra men jag hade blivit så otroligt kvävd av henne så det kändes bara skönt att bli av med henne, hur elakt det än låter. Men trots detta så slutade hon inte, gradvis började hon skriva på facebook igen, hon pratade med mig hela tiden i skolan och följde efter mig vars jag än gick. Hon hade även börjat härma mina kläder. Hon har köpt precis samma, tröja, tights och iPod skal som mig. Hon kommenterar alltid mina kläder och säger att hon vill ha likadana, trots att vi har helt olika klädstil. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon är klängig, slänger ur sig förolämpande kommentarer och är på topp nivå av energi och prat hela tiden så man tappar all sin energi och blir så mentalt utmattad av hennes närvaro. Jag vet inte hur jag ska säga åt henne för jag tror inte hon förstår själv vad hon gör. Jag läste att om man har bipolär depression kan man ha svårt att inse när man gör fel, man ser det som att andra går emot en, om jag inte missuppfattat det fel. Jag märker att hennes största svaghet är att vara ensam. Hon har tappat många vänner på grund av hennes beteende , och det har lett till umgänge med inte så lämpliga personer, de personerna är verkligen inte bra för henne, men hon är så desperat efter närhet att hon bryr sig inte, bara hon slipper vara ensam. En annan sak jag märkt är att hon förnekar så mycket hon kan att hon är en väldigt känslig person som vill ha närhet. Hon har haft tidigare vänner och pojkvänner som hon pratat gott om, att hon tycker om dom osv, men efter att relationerna tagit slut säger hon att hon aldrig gillat dem, att det var hon som lämnat dem trots att det är det helt motsatta. Jag ser hur förstörd hon blir av att vara ensam. Det jag vill är att hon ska låta mig vara ifred i skolan. Under flera månader har jag haft tålamod med henne och hennes sjukdom, men det tar så mycket på mitt humör och ork så jag orkar inte längre. Jag blir irriterad så fort hon är nära. Men det är alltid svart eller vitt, hyper glad eller så gråter hon, hon älskar en , eller så hatar hon en, hon gör aldrig fel, det är andra som är "dumma i huvudet". Tack för hjälpen!
SVAR
Hej!
När jag läste halva din text fick jag tanken om att hon har biopolär, direkt efter läser jag att hon fick diagnosen. Visst stämmer symptomen bra med den sjukdomen. Man ska tänka på att man ÄR inte en sjukdom, utan man lider av en sjukdom som har symtom som följd. Jag förstår hur påfrestande det är för dig, det gäller att ha gott psyke själv, tålamod och ork. Jag tycker du ska skriva ett långt brev/mail, för att förklara ännu mer hur du ser på saken, eftersom det kan vara lättare att ta till sig skriftliga ord för en del än öga mot öga. I brevet ska du skriva utförligt allt vad du gjort för henne, allt du ansträngt dig för att få er kontakt att vara bra trotts hennes beteende. Hon ser inte det långsiktiga på allt du gjort, utan man är sällan tillräckligt nöjd. Det är värt att testa i alla fall. Du har ju ett eget liv och måste fokusera på det med skolarbetet osv, vilket detta påverkas ju av. Det är väldigt tragiskt att det ska behöva sluta i att bryta kontakten, eftersom hon faktiskt inte har så många äkta vänner kvar.
Det är precis så som du beskriver, man lever i antingen det svarta eller i det vita, det finns inget mellanting och man ser inte sitt eget beteende. Sjukdomen kallas även manodepressivitet, dvs att kurvorna är som natt och dag, alltså när det är bra så är det kalasbra, är det dåligt är det långt ner i träsket och man kan tvingas komma till psyk. Detta kan skifta väldigt snabbt. Om man ska klara av att leva med en sådan person krävs att man aldrig tar det personligt, att man har kunskap om sjukdomen och att man vet vad som kan hjälpa för personen i stunden. Att vara tydlig är också viktigt.
Du nämner att hon har gått hos läkare och även hos psykolog. Är det något hon gör fortfarande? För det bör hon göra. Risken om du lämnar henne helt är ju att hon bara umgås med dom som får henne att må ännu sämre, så det är inte helt lätt beslut att ta om man vill bryta helt eller inte. Det finns väl inga direkta svar på hur man ska göra i denna situation du hamnat i. Det måste ju dessutom vara ännu svårare och jobbigare för henne att leva med detta, eftersom det slutar så lätt i ensamhet. Kanske du kan prata lite med hennes föräldrar som kanske kan få henne att förstå?
Visningar : 868
