Okänd
Annat
Hej! Jag är en 18 årig tjej. Vet inte vem jag ska vända mig till längre. Känner mig ensam och tom… Gjorde självmordsförsök för drygt ett år sen, behandlades på sjukhus i några dagar och sen direkt in på psyk. Hade dygnetruntvak och fick fler medeciner ect. Vistelsen där var väl mer lidande än hjälpande. (Var på barn psyk) Man fick inte prata öppet om man kände för det, eller om man började gråta utan anledning så fick man sitta på sitt rum och gråta där! Innan detta har jag åkt in och ut på sjukhus i flera år och in på psyk några gånger, pga ätstörningar, Anorexi. Så fortsatte prata med min kontakt /samtalsterapeut och sjuksköterska på den mottagningen som jag gått på i några år med regelbundna samtal där nära min hemkommun efter detta. Det har inte gått så värst bra! Inte påbörjat gymnasiet och ja menar jag är 18 ska fylla 19 iår..Problemet är att jag känner mig inte bättre som individ hur jag än gör. Är expert på att manipulera psykologen/ terapeuten, är glad utåt och inåt är jag trasig. Har självmordstankar fortfarande och tanken..! Döljer detta samtidigt som jag känner att jag inte duger till. Hemma kan jag manipulera, expert på att ljuga om mat, gym och träning samtidigt som jag känner en stor skuld och skam. Har ångest! Försöker vara glad samtidigt som det inte är äkta, vaktar hela tiden. Känner ingentingkänsla. Familjen har gett upp om mig… vill ju ha stöd, inte få bekräftat att hoppet är ute! Eller att jag är misslyckad för att jag inte tagit mig i kragen. Och se på dig själv vad har du åstadkommit i livet efter dessa år ect.. Och när jag har pratat om en sak i en konversation får jag tanken, varför sa jag så, pratar jag för mycket, fan vad jag är äcklig osv. Extremt mycket ångest och ensamhetskänslor. Duschar mitt i natten, känner mig ändå inte ren! Ibland händer det att jag går nattpromenad, testar kläder. Kan ligga vaken om nätterna, vrider och vänder på mig och då sover jag ingenting alls. Men jag kan sova ibland men max 4h som mest, det jag ogillar starkast är när jag somnat så vaknar jag av minsta lilla ljud när jag sover. Beredd hela tiden. Vem ska jag prata med? Jag ger folk fel uppfattning om hur mitt liv och jag igentligen har det, varje dag varje natt. Det jag hemlighethåller med att ljuga och sudda undan! Och det jag Nekar :-( jag vet inte hur jag ska hantera livet. Det har inte gått framåt. Visar omgivningen det de vill se… är ensam! Vill fly! Hjälp! Vet inte va jag vill med livet. Vad jag gör! Ingen som förstår :-( Vem vänder jag mig till om jag känner att jag inte kan ha förtroende till min terapeut. Tack. / Jag
SVAR
Hej!
Jag kan tänka mig din frustration över att ingen förstår och problemet bara växer och växer när ingen tar reda på vad sanningen faktiskt är. Har någon person pratar om olika psykiska diagnoser för dig? Jag kan känna igen en del symtom på både biopolär och borderline som du beskriver. Men det behöver ju inte betyda att du har något av det men om ingen har kollat upp det tycker jag ni ska göra det så du faktiskt kan få rätt behandling för just den diagnosen.
Du känner att du inte har bra relation med din terapeut, detta kan ju dels beror på att du generellt verkar ha svårt med kontakt med andra människor, eller så handlar det om att den inte alls är tillräckligt kunnig i området som du är drabbad av. För att kunna få rätt behandling som faktiskt hjälper krävs ju också att man har viljan till att få hjälpen. Jag vet heller inte vad det är för sorts behandling du fått men det finns ju en rad olika mediciner och flera terapiformer som tex DBT och KBT och man kan dessutom få elchocksbehandling ECT. Om det är så att du inte längre vill ha just denna terapeut så får du ju kolla upp vilka andra möjligheter på psyk som det finns terapeuter som är mer kunniga inom området.
Som du säkert förstår så är det ju enbart du som förlorar på att ljuga inför dina nära/familjen. De har ju tydligen ingen tillräcklig kunskap kring ämnet vilket gör att de inte förstår dig. Det är sjukt dåligt av dem att faktiskt anklaga dig till att vara skyldig till din psykiska diagnos/tillstånd. Kanske du ska testa med att skriva ett brev till familjen och berätta just dessa saker du skriver om här, jag tycker det är värt ett försök i alla fall. Risken att det skulle bli sämre är ju minimal.
Att du känner dig ensam kan jag förstå att du gör eftersom ingen är på din nivå och tomhetskänslorna är en av de symtomen vid borderline. Ditt landsting borde ju kunna erbjuda möjlighet på en annan psykiatrisk mottagning att få behandling på. Men det känns mera som att du borde fokusera på ett behandlingshem istället. Det finns flera bra ställen som du kan söka på nätet för att hitta. En bekant till mig gick på behandlingshem i Uppsala för borderline samtidigt som den fick elchocksbehandlingar på sjukhuset ECT. Personen fick starka sömntabletter och andra mediciner som gjorde det bättre. Personen friskförklarades senare, så det finns även ljus i mörkret.
Kämpa, det lönar sig alltid!
Visningar : 465
