Jag vet inte vad jag ska göra, vet inte hur jag kan känna såhär. Jag har världens underbaraste pojkvän på riktigt. Det är alla tjejers dröm, han skulle aldrig någonsin såra mej & tycker jag är perfekt. Han är också helt perfekt, världens finaste personlighet! Vi skojbråkat, skämtar, pratar allvar & har de så sjukt bra. När jag berättar om oss för andra så blir dom jätte avundsjuka. När mina vänner beskriver sina dröm förhållanden så stämmer allt in på mej & honom. Men jag är ändå inte lycklig, saknar honom inte längre & tänker att ifall de kommet fram en snygg kille till mej så dissar jag honom inte vad han än gör. De är inte kärlek när jag tänker så & är så förtvivlad för vill inte lämna honom, han är bland de bästa jag har. Hur kan jag ens tänka såhär? Jag är så rädd för att vara ensam. Jag vet att jag aldrig kommer hitta en bättre kille för de finns på riktigt inte! Vet inte hur många timmar jag spenderat liggandes i min säng med hög musik & bara tänkt. Jag har inte kommit fram till något, han betyder allt men de känns ändå som att jag är tillsammans med honom bara för att Jag inte vilö vara ensam. Vad ska jag göra?

---

SVAR

Hej!
Tack för att du berättar. Det är inte lätt att veta vad man känner och hur man vill ha det alla gånger, och där är du inte ensam! Jag tycker att det är bra att du reflekterar, lyssnar på musik och funderar, kring din situation. Då brukar man till slut komma fram till vad man vill. Lita på din magkänsla. Det viktigaste är ju vad DU behöver i ditt liv, inte vad dina kompisar och alla andra tycker kring honom.
Jag undrar också vad det är som gör att du inte känner dig lycklig – du både säger att han betyder allt men samtidigt så undrar du om du bara är tillsammans med honom för att du inte vill vara ensam. Vad beror det på att du inte vill vara ensam? Är det för att du känner krav på att vara tillsammans med någon?
Jag tror att bara du har svaret på hur du ska göra – fundera lite mer och lita på din magkänsla. Försök fatta ett beslut utifrån vad DU vill och ingen annan. Du är ju värd det bästa! Och om det är svårt, prata med någon vuxen som du litar på som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar. Lycka till!

Jenny