Hej, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här men jag ska iallafall försöka så gott jag kan. Jag har inga riktiga vänner. Och då menar jag det. Varje helg och eftermiddag spenderar jag ensam eller med min familj (ingenting emot min familj men det räcker liksom inte riktigt). I skolan har jag ett gäng jag är med men jag undrar fan ibland varför jag är med dem. Missuppfatta mig inte de är otroligt snälla och omtänksamma men jag…. passar inte riktigt in. Vi har ingenting att prata om. Det känns som att jag har kommit mycket längre i hur jag tänker än de och varje dag måste jag fördumma det jag säger och om jag faktiskt adresserar någonting som jag tänker på suckar de bara (eller en av tjejerna suckar och då tycker en annan att det också är okej, vi är 5 st). Jag undrar om de faktiskt tycker att det är så jobbigt att höra mina tankar eller om de helt enkelt inte förstår… De förstår nästan aldrig vad jag menar och jag får *alltid* förklara saker för dem. Alltid. Så jag känner mig jävligt ensam mestadels av tiden. Tom nästan. Försöker fylla tomrummet med någonting. Hitta någonting som distraherar mig. Som får mig att inte tänka på det. Så jag spenderar timme efter timme på internet eller med näsan i en bok. Det har gått så långt att jag bryter ihop och gråter för att jag inte vill gå till skolan (jag är inte stolt över det men jag har skolkat, jag klarade bara inte att gå dit. Satte mig på tunnelbanan och åkte. Men jag ringde hem i tårar och förklarade var jag var. Fick åka hem till mamma. Men det var ’inte acceptabelt’ och man kan inte låta känslorna styra ens handlingar’.) Och jag är en sådan som gråter väldigt sällan. Pappa brukade tjata på mig om att jag är asocial men han har slutat nu. Nu vill han att jag ska byta men *betyg*. Jag tror inte att jag är så otrevlig heller. Jag har inga ovänner och jag försöker alltid att vara trevlig och snäll. Ställa upp. Men tydligen räcker inte det. Ibland undrar jag på hur det skulle vara om jag slutade vara med dem där tjejerna om jag nu är så olycklig (löjligt egentligen, det finns så många andra som har det värre) men det är omöjligt. Inte i teori kanske men i praktiken skulle allt fucka upp. I min skola är alla uppdelade i grupper och man får inte lämna den gruppen. Det är ett "svek". Hopplös situation. Känns det som. Får hålla ut ett och ett halvt år till sedan slipper jag. Usch, jag får klump i halsen bara av att tänka på det. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha svar på… Kanske ville jag ha råd?

---

SVAR

Hej!

Låter som om du har det riktigt jobbigt och inte mår så bra.

Om jag har förstått dig rätt så känner du dig ensam och att du inte passar in med de du umgås med. Att känna att man inte passar in är vanligt, speciellt när man är ung och försöker förstå sig på vem man är och vem man vill vara. Alla utvecklas i olika takt vilket kan göra att man inte känner sig på olika nivåer med de man umgås med.

Jag tycker det låter som om du ska försöka prata med någon vuxen om hur du känner,du ska inte behöva må så dåligt som du skriver att du mår. Elevhälsan(skolsköterskan, skolkuratorn) och Ungdomsmottagningarna erbjuder stöd och någon att prata, mitt tips till dig är att försöka prata med dem om hur du känner dig.
Närmaste ungdomsmottagningen hittar du på http://www.umo.se, där finns även massa annan bra hjälp att få.

Ett annat tips kan vara att börja på någon aktivitet utanför skolan, genom det kan du få möjlighet att börja umgås med andra.

Att känna sig ensam är fruktansvärt jobbigt, men det kan bli bättre. Om du känner för att chatta med någon av oss på Fryshusets Nätvandrare så hittar du oss på: http://natvandrare.fryshuset.se/om-oss/vi-som-jobbar-pa-natvandrarna/

Ta hand om dig!

Varma Hälsningar

Amanda Andersson