Hej jag är en tjej som inte längre vet vad jag ska göra. Det började med att min hund avlivades, jag fick panikattacker för första gången, sedan svimmade jag inför hela skolan på en föreläsning när vi pratade om mord osv. Jag träffade sedan en kille genom min bästa vän, men blev ett tråkigt slut med 2 samtal till polis, då när det tog slut mellan han och mig började allt skit. Min mamma och hennes sambo separerade, och de 2 sista månaderna var skit jobbiga, jag slutade prata med min familj, mina syskon hatade mig och började slå mig trots att dom är endast 7 och 9 år. Min bästavän började vända ryggen mot mig och jag förlorade all tillit till allt. Jag äger ju en egen häst, och det var bara massa problem där med. Jag hade tidigare gått till kuratorn men jag förlorade massa mod och jag vågade inte ens gå förbi den dörren längre. En hel del skolarbeten flög emot mig och jag började få panikattacker. Jag började skära mig lite lätt, har fortfarande ett stort ärr ( det var 4 månader sedan) som ännu inte läkt.. Jag började visa mig i cam igen och ville känna mig behövd samt jag hade vänner med allt från familje- drogproblem som jag gav massor av tid att hjälpa dom. Efter ett familjebråk blev jag less och hoppade ur bilden i farten och började sova hos min mormor. Min mamma var deprimerad och var påväg att gå in i väggen. Nu är allt lite bättre, men jag har fått tillbaka självmordstankarna, jag tänker ofta på olika sätt hur jag skulle ta självmord hela tiden, vart jag än är. När jag går brevid en bilväg hoppas jag att någon skulle köra lite snett och köra över mig så jag dog, jag har även börjar fundera på olika sätt hur jag skulle ta livet av andra.. ena dagen kan jag äta hur mycket som helst, men den andra ingenting p.g.a ångest.. jag har precis flyttat till en lägenhet och får hjälpa till en hel del och har mycket mer ansvar än förr, min katt avlivas imorgon och hon har alltid varit den enda jag haft att prata med.. och idag fyllde jag år, men kände mig mest besvärad för att andra har slösat bensin på att komma hit även fast det ej är nå långt, köpt saker eller gett mig pengar osv.. Även fast jag sa att jag inte ville ha någonting. Jag växte upp med min mamma, ensam. Min pappa hade drogproblem men varit drogfri nu i 2 år, min farfar är alcoholist och jag har bara träffat honom en gång.. jag får bara träffa min farmor från min pappas sida och jag har fortfarande inte fått reda på allt om min pappa.. mamma vill inte lyssna och min morfar säger att jag får ta resten med min mamma.. vad ska jag göra? Jag kommer alltid med bortförklaringar varför jag inte vill vara med mina vänner.. jag vill inte göra något annat än att bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där tills dag blir till natt och alla människor sover..

---

SVAR

Hej, och tack för ditt långa och modiga mail.

Du berättar om många jobbiga saker, och det är inte svårt att förstå varför du känner dig nedstämd och funderar på döden och på självmord.

När jag läser om hur dina djur blir avlivade får jag intrycket av att de inte blir det pga ålderdom eller sjukdom, utan av någon annan orsak? Jag förstår att det måste vara väldigt tungt, att förlora sina vänner.

Du har varit med om många saker på en ganska kort tid, och du blir utsatt för kränkande behandling av din familj och syskon. Det spelar ingen roll att de är barn, ingen har rätt att slå någon annan. Jag gissar också att den här killen kan ha utsatt dig för våld eller hot om våld.
När man blir utsatt för kränkningar (som att bli slagen, hotad eller bli lämnad av vänner) så kan ångesten bli så stark att man tar till destruktiva beteenden för att få lite lättnad. T.ex. att skära sig, visa sig i webcam eller fantisera om döden. Det är viktigt, otroligt viktigt, att inte gå och bära på de här tankarna ensam.

Jag vet att det är lätt för mig att tycka att du måste gå och prata med någon, du har antagligen redan tänkt tanken men av olika anledningar inte känt att det fungerar. Fundera igen på om det finns någon du litar på. Eller om det finns en ungdomsmottagning.

Även om du känner att du inte orkar gå i terapi, eller liknande, så är det viktigaste att ta tag i det som är akut just nu, din ångest, destruktiva tankar och önskan om att få dö. Ett första steg kan vara att prata med vårdcentralen.

Du kan alltid maila mig här på ungdomar om du vill prata mer. Så länge du är anonym så kan inget annat hända än att du berättar och jag lyssnar.

Ta hand om dig!