Hejsan. Jag har snart gått på samma skola i tio år. Några av mina lågstadieår har vart tuffa, med utfrysning – det har fått mig att inte lita på någon. När jag var 11 hittade jag min syster på köksgolvet efter sitt självmordsförsök. Jag hade ingen aning om att det var så illa, var i djup chock säkert för månader men jag har aldrig någonsin sagt ett ord till någon. Jag älskar min syster över allt annat. På den senaste tiden har vi fått en bra relation men fortfarande inte sagt ett ord om händelsen. Jag går i åttan nu och har en bra vän som jag kan lita på, sakta men stadigt försöker jag bygga upp våran relation, jag har aldrig haft en nära vän, och medans alla har en ”bästis” står det klart och tydligt att jag bara är vänner med alla. Det senaste har några tjejer, som jag umgåtts med, blivit otroligt ytliga och tydligt visat att ingen är lika coola som dem och bjuder inte in oss till några träffar längre. Dem ska jag på språkresa om 2 månader. (det är inte samma personer som jag än gång bokade resan med…) För några år har jag känt mig annorlunda. Så mycket mognare än alla andra i samma ålder, så mycket mer förstående om världen, sammanhang, livsfrågor. Det hjälper inte att jag är korthårig (och tjej) och vegetarian. Jag trivs och tycker det är avslappnande att vara ensam men skulle så gärna ha bra vänner. Båda föräldrar är arbetsnarkomaner och jag hatar min mamma av hela mitt hjärta. Så svaret jag söker är: Hur ska jag komma ur ensamheten? Våga lita på någon? Ska jag anpassa mig för samhällets normer bara för att bli accepterad? Jag är rädd för misstag och tar absolut inga risker. Jag har förlorat hopp om världen, att folk är godhjärtade och bryr sig om andra. Att min mamma, som ljuger, aldrig håller sina löften och överdriver någonsin kommer att lära sig av sina misstag. Jag orkar inte hantera alla dessa raserier, ensamheten och bärandet av de tusentals ord och frågor som skulle ha yttrats för länge sedan. Ingen är som mig.

---

SVAR

Hej!

wow, vilken klok och bra tjej du verkar vara som verkligen vill gå din egen väg, inte låta några påverka dina val och att du står upp för din rätt att vara som du är och ändå bli accepterad. Jag brukar säga såhär, de vännerna som inte accepterar dig för den du är och dina egna val, är inga vänner man ska umgås med. Då är det bättre att försöka hitta helt nya kontakter. Nya vänner kan man hitta på många olika sätt tex via internet, föreningar/klubbar, genom någon hobby.

Vad säger ditt hjärta? Vad brinner du för? Låter lite som du vill syssla lite med mänskliga rättigheter och andra sådana saker, vilket är då en möjlighet att hitta vänner som också är intresserad av sådant. Finns ju flera organisationer som jobbar med sådana saker som har träffar för ungdomar. Själv gick jag i Grön Ungdom för att komma ut, träffa folk och som har ungefär samma åsikter inom politiken. Det låter som stiftelsen "Våga vara dig själv" skulle passa dig. De arrangerar olika läger på somrarna och har andra aktiviteter. Här har du mer info om det. I år har de läger på Orust på västkusten.

Ensamhet är aldrig något bra/roligt i längden. Risken finns ju att du får sociala problem/fobier i framtiden om du inte försöker bryta lite av ensamheten. Via internet hittade jag själv väldigt många kontakter och en del av dem har jag fortfarande kvar som mina närmsta vänner. Internet har ju den förmågan att du lär känna personen, märker tydligt om ni har liknade intressen/åsikter och man kan lättare leta upp personer inom samma intressen än att gå runt i skolan och kolla. 

Hur ser din relation med din far ut då? Du berättar ju att du hatar din mamma, men nämner ingenting om honom. Tycker du ska ta och skriva ett brev till dina föräldrar och förklara hur ensam du faktiskt känner dig, speciellt när de knappt verkar vara hemma när de jobbar så mycket (vilket är tyvärr vardag för många unga idag, hemskt). 

Du ska ALDRIG ändra på din personlighet/utseende för att följa normen. Du är den du är och annars vore det inte du. Annars skulle du bara leva någon annans liv än ditt eget. Välj de kontakter som får dig att känna dig accepterad, värdefull och som ger dig glädje. Vi behöver fler som du! :)

Ett annat tips är att läsa Mia Törnbloms böcker om självkänsla. Där får du tips/övningar på hur du kan tänka och göra kring att öka självkänslan och självförtroendet. Tillit är inget som byggs upp snabbt, det kan ta flera månader eller ett halvår innan man kan lita på personen man har fått kontakt med. Jag förstår din känsla av att inte göra fler "misstag", men vågar man inte chansa i livet kan man heller aldrig gå framåt. Då stampar man bara på samma ställe år ut och år in. Att ge folk chansen att lära känna en måste man sakta ta. Ofta märker man ganska snabbt vilka som är vettiga, som man verkligen skulle kunna öppna sig för eller så märker man snabbt att personen bara alltid förblir en ytlig kontakt. 

Möjligheten att få samtal hos skolkurator finns ju även.

Svarat av Björn Hultman