Hej! Jag vet inte vad jag ska göra. Ibland faller jag ner som i ett stort svart hål. Men jag har liksom ingen att prata med om det. Inte i verkliga livet iallafall, och vänner har jag inga. Alla vuxna tror att allt är som vanligt, bortsett från att jag gråter lite mer än vanligt. Det gör så att till och med jag börjat tvivla på hur dåligt jag mår, som om det var inbillning, men det känns ju så verkligt när det händer. Jag hatar mitt liv, jag gör det verkligen, skulle göra allt för att dö. Det kan till och med hända att jag kommer på mig själv med att le när jag tänker på självmord, men sen går det upp för mig att jag aldrig skulle våga det och då mår jag dåligt igen. Jag känner mig osäker på precis allting, hur jag ser ut och vem jag är.Ibland känns det som om jag bara står bredvid och tittar på. Är liksom inte med längre, så jag tänker att det inte skulle spela någon större roll om jag levde eller dog.

---

SVAR

Hej!

Till en början med, du är inte ensam med att känna och tänka såhär. Livet är inte alltid lätt och inte minst i tonåren då det är så mycket som förändras med sin kropp, tankar, känslor och kring sin omgivning. Hormonförändringar kan ju göra så att humöret går i vågor och att allt känns svart i bland. Är det något i din bakgrund som gjort att du mår såhär tror du? 

Du berättar att du varken har någon vän eller någon vuxen i din närhet att prata med, vilket också är väldigt vanligt problem många har. Du har rätt att må bra, känna dig trygg och värdefull. Kanske du ska leta efter någon sport, klubb eller förening som du kan träffa andra i din ålder och få en bra relation med någon där? Är det så att du tänker väldigt ofta på självmord så är det ju något som du verkligen behöver ha stöd kring hos en kurator, psykolog eller socionom. Jag har lagt upp ett klipp på några föräldrar som berättar om hur det är att mista sin dotter i självmord, för att bevisa att det aldrig är någon lösning. Du kan se det här.

En annan sak man kan göra är att försöka bygga upp en bättre självkänsla genom att läsa Mia Törnbloms böcker om självkänsla. Där finns mycket övningar och mer information om självkänsla. Du är 15 år och har hela livet framför dig. När jag var lika gammal var jag också nere i mörkret, jag är ett levande bevis på att man kan ta sig ur det mest mörkaste i livet. Du kan också ta dig upp ur detta, bara man har viljan, viljan till att ta emot den hjälp som erbjuds och att man förstår att det tar tid att bli bättre. 

Kanske du ska se internet som en möjlighet till att hitta den där vännen du inte har? Några av mina bästa vänner fann jag via internet på olika forum och community. Det är ju oftast lättare att skriva av sig än att säga sakerna öga mot öga. Det finns en vän för alla, det finns även en pojk/flickvän för alla. 

Du kanske även skulle behöva en ångest dämpande medicin för att bli hjälpt på traven lite. Medicin kan användas som en krycka för att det ska gå lättare att bli fri ifrån det mörka. Tar du kontakt med skolkurator, ungdomsmottagningen eller bup så hjälper dem dig med det. 

Du berättar ingenting om hur din relation med dina föräldrar ser ut. Men jag utgår ifrån att de inte vet någonting och att du inte vill att de ska få veta. Ibland kan faktiskt föräldrarna vara en del av räddningen, jag känner till flera fall (+ mig själv) där man berättat för sina föräldrar och att man fått chansen att bli bemött på korrekt sett och även fått rätt sorts hjälp. Föräldrar kan inte läsa tankar och kan aldrig veta vad du tycker dem ska säga eller göra för att inte förvärra. Därför kan det underlätta att berätta. 

Jag är orolig för dig, eftersom du berättar att du ler och mår bättre av att tänka på självmord. Försök gör något annat som avleder dessa tankar, rita, skriv, ta en promenad, se en film eller lyssna på glad musik. Att sitta hemma ensam på sitt rum leder oftast bara till värre/mörkare tankar, så försök kom ut mer, nu när det dessutom är både ljusare och varmare ute. 

Hur funkar skolan då? Är det så att den påverkas av ditt mående? Du har rätt att få stöd i skolan av dina lärare. Men jag tycker ändå du ska vända dig till din skolkurator och testa vad du tycker. Det skadar aldrig att testa, man förlorar ingenting på det. 

Jag vägleder dig gärna mer om du behöver via motmobbning@gmail.com