Hej! Jag är sexton år och har levt med fingrar i halsen till och från i snart åtta månader. Jag springer runt i cirklar, pendlar mellan att inte spy alls på flera veckor och att spy flera gånger om dagen. Ibland hatar jag att behöva göra så, ibland känner jag i hela kroppen att något är fel. Men oftast tänker jag att det är mitt eget fel, jag som på något sätt valt det. Samtidigt romantiserar min hjärna ätstörningar så himla mycket. Det händer att jag bestämmer mig för att inte äta, och då gör jag oftast inte det. Kan gå i upp till tre dagar utan att äta, och jag hatar att det är då jag mår som bäst. Jag är 160 cm lång och väger oftast runt 53 och 55 kg, vilket inte gör mig det minsta underviktig. Jag känner fetast i hela världen och jag allt jag vill ha är ett bmi på 17. Ibland. Ibland inte. Allt snurrar, jag också, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känns inte som att jag kan vara ätstörd med tanke på hur mycket jag väger. Som att jag bara inbillar mig allt. Är jag sjuk på något sätt, och vad ska jag göra isf? Tacksam för svar

---

SVAR

Hej fina du!

Ja, du ska absolut göra något åt det här för det är inte sunt att behandla dig själv så här. Jag tycker att du ska söka hjälp för de här tankarna är svåra att ta sig ur själv. Det finns egentligen ingenting romantiskt med ätstörningar överhuvudtaget. Det enda den i slutändan kommer att göra är att förgöra dig. Du är värd så oerhört mycket mer än att tänka så här om dig själv.

Läs om närmsta ätstörningsenhet och hur du kan söka vård. De allra flesta enheter kan man skicka en egenanmälan till (alltså att du inte behöver remiss ifrån läkare). Om du inte gjort det, försök att berätta för de som står nära om hur du mår så att de kan stötta dig på vägen.

All värme och styrka på vägen!

Kram, catherine