Hej, jag går i tvåan i gymnasiet och har hela mitt liv haft problem med social fobi. Det har dock blivit ganska mycket bättre det senaste året, och spåren av en riktig fobi är kanske inte lika tydliga längre. För att ge ett exempel så kunde det vara extremt jobbigt och ångestfullt för mig bara att gå på bussen och dra mitt kort, vi snackar hjärtklappningar alltså. Som tur är känns detta väldigt långt borta nu, även om det är en kamp varje dag att inte ge efter för ångestsymptomen. Men min fråga handlar om nåt lite annat: det är nämligen såhär att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att gå kvar på min nuvarande skola. De kommer aldrig sluta se mig som den jag var det första året, dvs hon som aldrig log, pratade och skolkade jättemycket varje dag. Jag hade nästan 20 procent frånvaro vid terminens slut… Det gick så långt att det diskuterades om jag skulle ta ett ”sabbatsår”. Istället gjorde jag det som även räddade mig på högstadiet: jag bytte till min kusins klass. Med henne blir jag lugn, det är som att jag ”försvinnner” från situationen. Men för andra var jag fortfarande jätteblyg och pratade inte direkt med någon annan. Jag märker nu när hon är sjuk att det känns väldigt annorlunda. Det känns kanske läskigare, men jag vågar ändå ta mer plats och prata. Jag har liksom ingen att ”gömma” mig bakom vilket jag automatiskt annars gör. Det känns som att jag gör framsteg. Med min kusin blir jag alltid utanför. Jag får liksom alltid sitta själv om nån måste det på lektionerna, jag får gå längst bak själv om gången inte är bred nog, jag får hoppa in i en annan grupp när vi blir för många, ja du fattar nog… och det är så himla jobbigt att vistas bland de människorna och lokalerna varje dag. Allting påminner mig om när jag levde i ett helvete rent ut sagt. De från min förra klass har aldrig sagt hej till mig, de ser snett på mig varje dag. De i min nya klass likaså, alla undviker mig. Har jag varit sjuk ett par dar eller har ny väska, klippt mig etc är det aldrig någon som nämner något… vet att detta låter löjligt men det gör faktiskt ont. Nu är det snart sommarlov och jag börjar nästan gråta vid tanken på att gå mitt sista år där. Inga vänner och en tid som endast var deprimerande är det jag kommer minnas av min gymnasietid ifall jag inte gör nånting åt det… Jag har tittat på andra skolor, men samtidigt är jag så rädd. Tänk allt nytt och grejer som ska fixas med skåp, böcker, datorer, förklara för de andra varför man bytar skola… och tänk om jag inte alls trivs där sedan? Vad tycker du jag ska göra? jag vågar aldrig berätta allt det här för någon och det börjar bli så fruktansvärt tungt…

---

SVAR

Hej, och tack för ditt långa och öppna mail som jag ska
försöka besvara på ett bra sätt.

När jag läser får jag uppfattningen att du egentligen helst
vill byta skola, men allt det praktiska kring det oroar dig, och såklart risken
för att bli dåligt behandlad igen. Det är en ganska förståelig känsla när man
har blivit utsatt för mobbning och kränkningar tidigare.

Ibland fastnar man liksom i en roll i den miljö man vistas
i. Det låter lite som att du har fått rollen av den som är tyst, som skolkar
och är udda, och det är lätt att hamna där om man mår dåligt och har ångest.

Jag funderar lite på om du har någon du kan prata med om hur
du mår och om dina tankar? Har du lyckats hantera ångesten helt på egen hand
eller med hjälp av någon vuxen? Känns det som ett alternativ att gå och prata
med någon på t.ex. ungdomsmottagning eller elevhälsa?

Att ta ett sabbatsår kan vara en lösning, få vila lite från
skolan. Har du några funderingar på vad du vill göra då? Så att du inte bara
fastnar hemma och inte gör något på dagarna.

Hur har du det med vänner utanför skolan?

Det känns som att jag skulle vilja prata mer med dig, och om
du vill det kan du maila mig på helena.meyer@fryshuset.se
eller här på ungdomar. Tänk bara på att använda en anonym mailadress om du vill
vara helt anonym.