user-image
Okänd
Tjej ,17 år

Är jag deprimerad? Hej, jag har läst runt lite om vad en depression innebär och ungefär hur man ”ska” känna sig för att kunna klassificeras som deprimerad. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på om det verkligen är depression jag lider av eller om jag bara är allmänt ledsen. Kan börja med att säga att jag är 17 år gammal, I februari i år började jag känna mig mer och mer less på allt, skola, familj, träning och vänner. Aptiten försvann totalt och jag gick ner ca: 3-4kg utan att ens försöka. Det kunde gå hela dagar innan jag var hungrig. Dock eftersom jag tränar rätt mycket så tvingade jag mig själv att äta någonting så jag skulle orka. Nu har jag gått upp dessa kilo igen, men jag har inte haft mens på ett år och jag får fortfarande dagar då jag inte vill kliva ur sängen. Har egentligen alltid varit en smart tjej med genomtänkta och vuxna handlingar och självskadebeteénde har varit långt utanför kartan. Men nu är det vissa kvällar då jag verkligen känner att det skulle vara så skönt att bara tänka på en fysiskt existerande smärta istället för den smärta jag bär omkring inom mig. Jag skäms, men jag har provat skära mig. Inte för att få ärr eller för att folk ska se att jag mår dåligt utan för att det känns så mycket bättre att gråta över en på riktigt uppenbar och fysisk smärta. Frågan jag egentligen vill ställa är – hur ska jag ta tag i detta? För jag vill verkligen inte känna såhär, jag vet att livet går upp och ned. Men det känns inte som om det borde behöva ha så stora svängningar som jag har nu. Det är alldeles för många som säger att detta är något normalt och att det går över. Men jag är inte normal, jag är jag och det finns ingen annan som mig. Därför vill jag inte heller bli behandlad som vilken annan tonåring som helst. Jag hatar också att prata med mina föräldrar, så om jag ska kunna ta tag i det här så måste jag lämna de ovetandes, och hur gör man det i ett sådant kontrollerande samhälle som vi lever i? Alla psykologer vill ju ha förälders underskrift eller att de i alla fall ska veta att man går dit. Men det vill inte jag, och hur gör jag då?


SVAR

Hej, och tack för ditt brev. Du beskriver det så himla bra, och jag känner igen mig i i princip allt du berättar. Och hur ska man då veta att detta inte bara är en ”normal” svängning en tonåring har? Det tror jag du har svaret på själv. Din egen magkänsla säger dig att detta inte är någon vanlig dipp, lyssna då på den. Jag är väl medveten om problemet att föräldrar får reda på att man söker hjälp, och det är något som vi på Tilia jobbar på för att det ska ändras. Tilia är en organisation jag startat för just frågor som de du beskriver. Du får jättegärna kontakta oss där, kolla in hemsidan foreningentilia.se och det kan ske utan att dina föräldrar får reda på det. Vi finns i Stockholm, så befinner du dig någon annanstans och vill ha samtal så finns ungdomsmottagningen, där föräldrar inte behöver veta att du vart där. De har bra kuratorer och det skulle säkert vara ett bra första steg för dig. Att få berätta för någon att du känner såhär. Du är verkligen inte ensam om det, men som du säger, du är också en individ och du ska få berätta hur allt detta känns för just dig. Stor kram/Annso



Visningar : 403