Hej jag har mått dåligt psykiskt i över ett år nu, kan säkert säga att jag lider av depression, ångest och nedstämdhet. Jag har det jättebra i livet, alltså mina föräldrar slår inte mig, de är inte alkholister. Jag brukar vanligtsvis få det jag pekar på. Vi är inte rika, men vi har det bra. Ändå är det något som tynger mig. Hatar mig själv jätte mycket, har den lägsta självförtroendet. Är ledsen dygnet runt, har ingen lust att leva. Känns som att det inte finns något som jag känner är viktigt nog för mig så att jag måste vara kvar här. Vill bara bort, vartsomhelst bara jag kommer bort från allt och alla. Nu när jag är ärlig med allt så kan jag också lägga till att jag har bulimi. Det har också förstört mig psykiskt. Vet inte vad jag ska göra nu, vill bort. Har flera gånger försökt skära i handleden men till slut så kan jag inte av rädsla. Orkar inte leva mer…

---

SVAR

Hej!

Det behöver verkligen inte vara något i det yttre som gör
att man hamnar i en depression, det kan lika gärna vara ditt inre som spökar,
och har detta pågått i ett år, kanske du kommit djupare i det. Har du burit på
det ensam hela tiden? Det är väldigt lätt att tänka att det inte finns någon
man är viktig för, och är det bara du själv som genom dina tankar svarar på dem grubblerierna, kan man fort göra det en sanning för sig själv. Har du bulimi är det säkert en bidragande orsak till att det nu känns ännu mer hopplöst. Näringsbrist gör mycket mer knas med vår hjärna än vad vi kan ana, och ångesten kommer som ett brev på posten.

Istället för att "ta till" som lösning att du inte orkar och inte vill leva, som såklart för dig känns som det självklara, prova att bena ut dina tankar med någon som du litar på, som kan säga till dig att du behövs och är viktig. Du är värd att må bra. Du är värd det bästa.

Stor stor kram/Annso