Hej! Jag känner mig så vilse i livet, som att jag kommit helt fel. Jag har ingen livslust alls, jag har inget som gör att jag vill fortsätta med att leva detta hårda liv. Jag vill inte längre vara en börda får omgivningen, jag vill komma härifrån. Må bra, skratta och bara slippa allt som är. Smärtan inuti mig dödar mig, jag har så ont i min själ, mina tankar förgör mig. Det är hemskt, livet är hemskt. Jag var en gång i tiden så glad, skrattade så mycket varje dag. Umgicks med mina vänner och familj. Nu vill jag bara gråta, vill försvinna. Nu när det är sommarlov så har jag ingen, min kontakt på bup har semester, ett bra tag. Så jag går inte dit alls just nu. Kanske ändå lika bra. Det är ingen mening att fortsätta med mitt liv när jag inte har någon ork, styrka eller energi kvar. Jag vill snälla bara iväg, vill inte längre leva här. Jag vill få slut på allt, det ska jag också. Snart så, jag är redo, jag har mina planer. Hur ska jag stå ut? Jag ska vara helt ärlig nu, jag kommer att avsluta mitt liv, har bestämt det redan, ingen kan ändra på det. Hjälp mig bara med ett stöd, något råd. Tack för att ni tar er tid och lyssnar…

---

SVAR

Hej där!

Du skriver verkligen precis exakt som det är: dina tankar förgör dig. Genom att läsa hur du förklarar vad du känner skulle jag härifrån direkt kunna säga att du är inne i en depression (utan att vara läkare och sätta en diagnos på dig) men så att du förstår allvaret i att det inte är du som pratar om hur du är en börda för omgivningen, det är din depression, om det är det du har....eller dina
tankar. Du vet inte om det verkligen stämmer.

Den personen du beskriver som en gång var glad, skrattade och umgicks med vänner och familj, det är ju den riktiga, verkliga du, som kan komma tillbaka, bara du inte är ensam om detta. Jag förstår att du inte har styrka och energi, och det kanske är för mycket begärt att du ska ha det i den situation du befinner dig i nu. Låt någon som har mycket styrka hjälpa dig och finnas vid din sida, så kan du komma ur det du känner nu. Smärtan i själen är verkligen hemsk att bära på, men det bästa med smärta, ALL smärta, är att den går över. Hur lite man är tror det då man är inne i det.

Det är verkligen inte ok att man lämnas själv på grund av semestrar på BUP, en hel sommar när man mår som du gör. Jag är tyvärr också medveten om att så är fallet och att det är vanligt. Det är en av anledningarna till att jag startat Tilia, som jag finns på förutom här på ungdomar.se och som du kan läsa om i min profil. Maila gärna mig på: annesofie@foreningentilia.se så
ska jag hjälpa dig hur du kan stå ut, även om säger att ingen kan ändra på ina
planer, så vägrar jag låta dig fightas med de här känslorna ensam.

Du, den riktiga du, den glada personen som finns där bakom,
kan faktiskt komma tillbaka, även om det känns väldigt långt borta nu.

Du är aldrig ensam! Jättevarm kram/Annso