hej, jag är 13 år. när jag var 12 år, 2 månader innan jag skulle fylla 13 så var jag med om ett sexuellt övergrepp, anmälde det och fick svar för någon vecka sen att han får gå fri och att jag inte hade tillräckligt med bevis. Under den tiden har jag mot dålig och gör det än, tappat kontakten med pappa och han är den ända jag har just nu för mamma dog i cancer ca 1 år sen, mådde dåligt då med och hade självmordstankar och att skada mig men aldrig vågat- efter allt skulle jag börja om mitt liv och en kille tog kontakt med mig på fb för att få bilder och så. var hos en kompis då och vi sa åt hennes mamma och hon tog oss direkt till polisen och dom fick ringa pappa och han kom ner och ska även på förhör igen för andra gången. pappa tar mig som ett problem barn eller det tror jag i alla fall. mår sjukt dåligt över allt går hos bup men de hjälper inte. hjälp mig snälla nån, jag önskade bara att jag vågade skada mig allt skulle vara lättare då

---

SVAR

Hej!

Det var tragiskt att din mamma dog i Cancer och att du varit med om ett övergrepp. Övergrepp kan vara mycket svårt att komma över, speciellt första tiden och samt att anmälan las ner pga för lite bevis. Jag tror verkligen inte att din pappa tycker du är ett problem, men den känslan blir lätt när man kanske bråkar och inte förstår varandra. Jag tror det skulle underlätta väldigt mycket om du faktiskt berättade lite mer för honom, så han kan förstå dig mer och så att ni kan reda ut saker. Det är ju extra viktigt nu att ni tar vara på varandra, när du inte har någon mamma.

Jag skulle ju behöva veta lite mer om varför hjälpen på Bup inte hjälper. Vad gör dem där? Har du någon psykolog som inte är bra, lyssnar dem inte på dig, förstår dem dig inte eller vad är orsaken till att det inte hjälper? Det är viktigt att komma ihåg att ALLA psykologer funkar inte på alla människor, det krävs så mycket för att det ska funka mellan dig och psykologen. Det ska kännas tryggt att prata, det ska finnas en bra personkemi, det ska finnas en empati och förståelse och psykologen måste vara kunnig inom de områdena du har problem med. Man kan alltid testa med att byta psykolog/samtalsperson för att se om man lättare kan jobba tillsammans. Annars finns det alltid samtalsalternativ hos Ungdomsmottagningen i din ort. 

Fattade jag det rätt att dina självmordstankar har minskat, att du hade mest problem förut med det? Du berättar om att du tycker det är viktigt att kunna skada dig, men att du inte vågar/kan göra det. Det är verkligen ingen bra lösning att skada sig, du kommer ha kvar ärren resten av livet, du kommer bara känna en härlig känsla för stunden (om du nu känner något) men känslan kommer inte vara speciellt länge. Risken är även att man får ångest efteråt av att ha gjort det och att man ångrar sig. Självskadebeteende är ett beroende, vilket gör att det är verkligen svårt att bli fri ifrån när man väl har börjat. Det finns andra metoder som funkar bättre och som inte handlar om att skada sig själv eller andra. En del tycker det hjälper att skriva av sina tankar i form av dikter eller texter, andra tycker det funkar bra att måla/rita något så att man får tankarna på något helt annat, några andra tycker en promenad med musik i öronen funkar väldigt bra för en avslappnad och bättre känsla. Det gäller att hitta sin egen metod.

Du berättade ingenting om hur du har det gällande vänner och fritidssysselsättning. Har du bra vänner att umgås med, tycker jag du ska använda dig av dem för att må bättre. Har du även någon sport du utövar så brukar det även vara en bra sak till att kunna må bättre. 

Men jag tycker du och pappa ska försöka reda ut problem som ni har mellan er relation. Vågar du inte säga något till honom öga mot öga, så kan ju skriva ett brev/mail vara en bra lösning. Jag är övertygad om att han inte vill dig illa utan snarare älskar dig innerst inne men att han har svårt för att visa det. Tänk även på att du sårar honom mer om du inte berättar saker för honom.