Hej Amanda! Detta blir lite långt, men jag behöver få skriva av mig… Jag har varit tsm med min kille i 1 år och 11 månader nu och såklart ha vi gnabbas då och då men det är inte alls som förut. Första gången det eskalerade va när vi skulle hämta tidningen hos min farfar. Då var det en bil som körde ut framför honom och han blev såklart arg. Jag sa något i stil med att ”gjort är gjort inget göra åt den idioten” Han skrek åt mig och sa massa saker att jag inte skulle lägga mig i osv. Utanför min farfar så smällde jag igen dörren lite för hårt så han skrek åt mig igen. Jag gick längst upp i lägenhetshuset för att lugna mig och när han kom efter mig så pratade han med mig att jag måste förstå han att han älskar sin bil och blabla. Jag överreagerade och sa att jag går hem för jag behöver tänka och när jag är på parkeringen så ställer han och skriker högt ”aa men gå då, kom inte krypandes tbx”. Det var så fruktansvärt pinsamt inf alla dom på parkeringen och jag blev så fruktansvärt rädd att jag sprang därifrån. Han jagade sen mig med bilen men jag han lyckas komma undan, vid varje husknut va jag livrädd att han skulle stå där bakom eller försöka köra på mig. Men halvvägs hem kommer han igen och vevar ner rutan och skriker åt mig att sätta mig i bilen. Jag fattar inte varför jag gjorde det, men jag gjorde det ändå. Väl hemma var han ångerfull och tog tillbaka allt och skyllde på att han inte hade ätit något. Vi hade sex och jag grät. Sen for vi till gröna lund dagen efter med några kompisar, på tåget ner var det så mysigt, bara han och jag (dom andra åkte buss) vi satt och sjöng och brydde inte ett dugg om dom andra passagerarna, hehe. Väl inne på grönan så åker han karusellerna bara bredvid min tjejkompis. Vi var 5 st så jag fick för det mesta sitta själv. Jag bönade och bad för att få sitta bredvid honom och då kunde han ”offra sig”. Jag vet inte om det är jag som gör så att han tar avstånd eller om han lessnat på mig. Jag älskar honom så sjukt himla mycket. Kan det vara så att jag egentligen förstorar upp allt? att jag är beroende av honom? Att jag är svartsjuk eller har jag någon psykisk sjukdom som bipolär? Borde jag prata med en psykolog elr kurator och hur får man kontakt med en sån? Jag älskar honom verkligen och vi vill inte göra slut för ibland så kommer dom dära stunderna där vi pratar om ALLT och bara myser tsm då allt är perfekt. Vad tror du? Massor med kramar

---

SVAR

Hejsan! 

Jag ber om ursäkt för att mitt svar har dröjt lite. 

Utifrån det du skriver så tycker jag det verkar som om din kille inte behandlar dig riktigt okej. Förstår att du älskar honom och att det är jobbigt att ni har det struligt. 

Alla relationer har sina "ups" och sina "downs" men utifrån det du skriver så låter det som om din kille ena stunden beter sig fint och sen andra stunden skit. Att vara i en sådan relation kan vara jättejobbigt, men jag tror att det är viktigt att du inte skyller hans beteende på dig själv.

Har du försökt prata med din kille om det här och hur du mår? 

Utifrån det du skriver låter det som om din kille har problem med sitt beteende och att din reaktion på hans beteende är väldigt sund. 

Att prata med någon när en har det jobbigt kan vara väldigt skönt, men som jag skrev ovan så tycker jag verkligen inte att du ska tänka att det är du som är problemet i er relation. 

Om du känner att du skulle vilja prata med någon så kan du antingen gå till ungdomsmottagningen och prata med en kurator där eller gå till elevhälsan på din skola. 

Du kan även prata med oss på Fryshusets Nätvandrare, mer info om oss hittar  du här.

Ta hand om dig! 

Varma Hälsningar

Amanda