Vad ska man göra när det känns som det inte finns någon mening med livet längre? om man försvann skulle ingen bry sig.. ”sometimes when i say im okay, i want someone to look me in the eyes, hug me thigt and say, i know you’re not.” Jag vill känna mig älskad av någon, betyda något.. Ingen ser mig, jag är inte värd något.. Alla andra runt mig lyckas, dom har något som jag inte har och aldrig kommer få. & jag står långt bakom och bara kollar på. Skriker och gråter i min ensamhet, men ingen vill kolla över axeln och se hur jag har det.. Just nu har jag panik för det här med gymnasiet.. Ända sen 0:an har man lärt sig sin ”plats”, vilka alla är, vilka som är med vilka.. Man kan liksom allt. Det är liksom ”tryggt” på något sätt, att veta hur allt är, att ha typ rutiner, samma människor och så. Men nu ska man åka till en helt ny skola, alla människor är nya, man vet ingenting om någon eller något. Det känns så läskigt, jag känner mig liten. Det känns som jag inte kommer ha någon att va med för jag är så osäker och tillbakadragen.. Allt känns bara så meningslöst. O ja, det finns ingen mening med något längre..

---

SVAR

Hej!

Känslorna du beskriver är tyvärr inte ovanliga att känna. Det är många
som går runt i liknande tankar, även fast man kan uppleva att man är ensamast i hela världen med sina känslor. Det är någonting du ska veta men det du känner är fortfarande viktigt att ta på allvar. Ingen ska behöva känna som du gör!

Även om det faktiskt känns som att ingen älskar en behöver det inte vara
sanningen. Det är viktigt att lära sig att älska sig själv, det
är inte lätt och någonting man måste öva på ofta. Du är värd exakt
lika mycket som alla andra människor i världen och jag är övertygad om att du har många egenskaper som gör att det kommer gå bra för dig i livet.

Det du också beskriver är att du är ensam och att ingen verkar bry sig.
Tyvärr är det så att människor ofta är rädda för att lägga sig i andras liv och höra hur de egentligen mår. Det betyder inte att ingen bryr sig utan att folk kanske inte vågar ta upp den typen av diskussion. Det är naturligtvis inte bra men ibland kan det därför vara viktigt att berätta för någon hur man känner. Det kan vara en kompis, en vuxen som du har förtroende för (fritidsledare, förälder, granne, släkting m.m.). Det kan också vara en skolkurator eller psykolog. Det viktiga är att du pratar och sätter ord på dina känslor. Du har redan tagit första steget genom att skriva här. Jag är säker på att den du väljer att berätta för tar dina känslor på allvar och bryr sig.

Känslorna du beskriver kring gymnasiet är känslor som de allra flest som ska börja
gymnasiet känner. Jag minns själv att det var läskigt då allt var nytt. Att
träffa samma människor, gå i samma rutiner och veta sin plats är som du själv
skriver oerhört tryggt. Livet består dock av många förändringar som kommer vara
läskiga och därför kan det vara bra att bryta den där tryggheten ibland. Det gör att vi träffar nya människor och utvecklas personligt. Att börja gymnasiet kan vara någonting väldigt positivt, alla är äldre och allting är nytt för alla. Det blir som att börja om då ingen vet så mycket om de andra i klassen. Man kan vara precis den man vill. Jag tror absolut att du kommer ha någon att vara med, tro på dig själv och kom ihåg att du är fantastisk som du är!

Känslorna du känner är sanna med de är inte bestående. Det kommer bli bättre!! Att vara 15 år en tuff tid med mycket känslor och beslut som ska tas.

Om du vill kan du prata med någon av oss på skype eller facebook. På facebook heter
jag: Viktoria Hugosson Fryshuet. Tveka inte att höra av dig om du känner
för att tala vidare.

Du kan besöka: natvandrarna.fryshuset.se för att se när och vilka som är ute och
nätvandrar.

Ta hand om dig och hör av dig igen om du vill.