Hej Karin! Jag har ett par funderingar till dig som jag hoppas inte är allt för svåra att svara på. Det första som jag funderar över är vilka konsekvenser depressioner kan ta sig,samt vad är skilnaden mellan psykotiska resp.depressionsproblematik? Jag vet som sagt inte om de maniska perioderna som jag går in i är.Om det bara är frågan om depression eller om det är frågan om psykotiska inslag.Det kan ju samtidigt vara bra att veta att jag har en NPF-diagnos(Asperger),samt att jag även har en whiplashskada.Men om jag nu då bortser från funktionshindren o bara lägger fokus på frågan. Det som däremot är fakta är att jag aldrig har haft kontakt med ngn kunnig psykolog eller liknande.Det har så att säga varigt som sådant att jag har fått bearbeta alla sorger självt. För att komma över en det värsta så har jag supit bort alla känslor.Ibörjan så vart det väldigt lite,men sen vart det mer o mer.När det vart som alra värst så fanns det ingen mening med något här i livet.Det vart väl samtidigt lite tur att jag har såpass dåliga erfarenheter(känner mig så att säga bränd) att inte en läkare/psykiatriker hade ordinerat lugnande o dyligt.Så att säga verkligheten för mig är då att pga av att jag har såpass dåligt förtroende(vågar inte lita/kan inte göra bedömningen om en person verkligen har goda avsikter eller ej),det blir så att säga att jag oavsiktligen inte får det stödet som jag faktiskt behöver,o så att säga drar mig undan(så att säga går ner i mina egna problem). Så att säga från den dagen jag fick diagnosen på papper,så har jag fått kämpa mig fram mot alla odds.Eftersom jag vart omyndig så kom det bara hem ett tämligen anonymt brev,sen vart det så att säga locket på. Så att säga stödet hemmifrån skulle jag då inte beskriva som bättre,snarare tvärt om(även då om det har landat nu sista åren). Samtidigt så vet jag då inte hur pass mycket som är relaterat till funktionsnedsättningen eller ej. Eftersom jag då tolkar saker på ett annat sätt,så ställer det samtidigt lite krav på omgivningen iform av förståelse osv. Det som är ett litet problem för en person behöver som sagt inte betyda att detta är det för en annan. Så som jag skulle beskriva detta att jag lätt hamnar på kollisionskurs,o så att säga har svårt att ta mig ur detta. Det kan börja med att jag blir lite oense om en sak,jag försöker att hitta lösning utifrån min bästa förmåga,men om jag då å andra sidan får bemötandet att bli nonchalerad känns inte bara oerhört frustrerande för mig,men även lite att bli orättvist behandlad. Det blir då lite av att bära på en tung ryggsäck.Till en viss gräns går,men sen kommer det till en punkt när allt blir ohållbart.Det blir lite av att motparten skapar mig problem som egentligen inte hör till saken. Sen när det just kommer till det kritiska momentet så hamnar jag bara i underläge o lite rävsax situation.Det slutar i många fall att avslutet blir som fiender,där ingen egentligen har tillräcklig vetskap om varför situationen hamnar i det läge som det faktiskt gör. Eller om man så vill att leta fel o brister,o lite som att förpesta trivseln för sig självt.Sådana miljöer med destruktiva tankemönster gagnar ingen.För som sagt denna typ av företeelse har jag stött på många ggr.

---

SVAR

Hej!

Jag skall försöka svara, men undrar först om du har någon att prata med?  Kanske inte nödvändigen en psykiater, eller psykolog, kan lika gärna vara en klok vän eller kurator.  Någon att "bolla" tankar och funderingar med.

Det är viktigt, genom att formulera sig för andra får man själv större förståelse och perspektiv på det som är problematiskt för en.  Hoppas du kan hitta en samtalspartner om du inte redan har en. Man kan vända sig till  Ungdomsmottagningen, eller kanske en präst eller diakon i sin hemförsamling.  Man behöver inte vara sjuk och behöva sjukvård för att behöva resonera tillsammans med någon.

När det gäller din fråga om depression och psykos, är  den lite komplicerad.  Uttrycken berör nämligen olika kategorier/parametrar. 

Depression är en sjukdom som berör stämningläget, en affektiv sjukdom.  Precis som mani.  Vid depression har man sänkt stämningsläge (är mer ledsen och missmodig) jämfört med hur man brukar vara, vid mani har man förhöjt stämningsläge (är mer optimistisk och påhittig/aktiv)  jämfört med hur man brukar vara.

Psykosbegreppet beskriver hur det förhåller sig med en persons verklighetsbedömning.  Om man upplever, hör ser, tänker, känner saker som andra människor inte upplever, i den situationen, brukar man tänka att man har en "bristande verklighetsuppfattning", då är man psykotisk.  Men psykotisk kan man vara såväl utifrån ett förändrat stämningsläge, en stämningskongruent psykos, som helt frikopplat från ditt stämningsläge, en stämningsinkongruent psykos.

Låt mig ge några pratiska exempel:  en deprimerad man som tror att han genom dåligt skött ekonomi satt sin familj på ruinens rand, och att man måste sälja sitt hus för att få mat till barnen (fast hans fru säger att det inte är några som helst problem med deras ekonomi) har en depressiv psykos, dvs hans bristande verklighetsuppfattning är färgad/påverkad av hans sänkta stämningsläge.

Likadant har vi kanske en manisk kvinna som är övertygad om att hon har löst ett avancerat tekniskt problem som kommer att förändra tillvaron för många människor, och som håller på dygnet runt med att ringa, maila och på andra sätt kontakta myndigheter och stora företag för att få igång en verksamhet där man tillverkar hennes nya uppfinning.  Ingen av dem hon kontaktar ser någon som helst mening med hennes sk "uppfinning", och blir alltmer irriterade när hon stör dem i tid och otid.  Själv glömmer kvinnan både att äta och att sova för att hon är så upptagen med att försöka marknadsföra sin nya idé...att hon har en hund att ta hand om har hon alldeles glömt bort och går inte ut med honom på flera dagar. Hon har en manisk psykos.

En tredje kvinna tror att hon har en liten ödla som lever i hennes blodomlopp.  Ödlan gnager på hennes hjärtsäck och varje gång hon går på toaletten undersöker hon om det kommit några bitar av hjärtsäcken ut med avföringen.  Hon är inte överdrivet oroad över sin upplevelse, utan konstaterar mest att det är så, och att det känns viktigt för henne att "ha koll på" ödlan.  Hon har en psykos med en "bisarr vanföreställning" vilket brukar kunna vara förknippat med schizofreni, en psykosjukdom där det affektiva (stämninglägesberoende) inslaget inte är så framträdande.

Sedan finns det naturligtvis massor med andra psykotiska symtom/upplevelser (rösthallucinationer brukar vara välkända - någon pratar om/till dig utan att någon annan än du kan höra det), och en hel del kombinationer av symtom med mer elller mindre affektiva inslag.

Men som du nog förstod i början av denna långa utläggning kan man ha såväl förhöjt som sänkt stämningsläge, vara manisk eller deprimerad, utan att förlora verklighetsförankringen, och då har man alltså definitionsmässigt ingen psykos.

Den livssituation man lever i påverkar ju alltid vilka problem man upplever, så om man sedan har ett neuropsykiatriskt tillstånd påverkar det kanske (men inte nödvändigtvis) symtombilden vid en eventuell depression/psykos, precis som det skulle kunna  göra det om man vore synskadad eller arbetslös (eller för alldel: extremt musikalisk).

Hoppas denna förklaring bringade lite klarhet.  Annars får du gärna höra av dig igen.  Antingen här på ungdomar.se eller på min e-mail Karin.borgstrom@fryshuset.se.  Du kan också skicka en vänförfrågan på facebook :Karin Borgström Fryshuskyrkan, om du vill chatta med mig någon gång. 

Allt gott!

Karin