Hej, Skriver till dig för att.. ja.. såg under ditt namn att det stod Coach. lät ju inte helt fel tänkte jag. Det är nämligen så här att jag bor i ett väldigt litet samhälle i norra Sverige, 3000 invånare ungefär. Jag är så gott som okysst sedan jag gick i 7an. Jag är 1.80 lång, väger väl ca 62 kg. smal, men inte så ”ful” kropp i helhet. Kan väl lägga till att finnar blivit ett problem som jag dras med. Har väldigt många kompisar och skaffar nya i stort sett hela tiden. många säger att jag är bland de trevligaste personer de träffat och att jag är en ”asbra” kille som alla vill umgås med. Jag är rätt blyg mot tjejer, festar inte speciellt ofta heller. Men ändå lyckas jag inte träffa en enda person som ens har en tanke på att kunna bli kär i mig (dåligt förklarat, men jag hoppas du förstår). Alla mina närmaste vänner har/har haft tjej och i dagens samhälle är det som ett dolt tryck på en själv att man ska ha förlorat oskulden vid 17 senast (grovt räknat). har själv inte kunnat hitta en enda tjej som kan tänka sig besvara det jag känner. självkänslan stiger inte direkt av sådant om vi säger så. för 2 år sedan (gymnasieettan) kärade jag ner mig i en helt vanlig tjej i min klass. Gick ju inte som jag ville direkt, vilket det sällan gör. Noll besvarat av henne. Är väl bra kompis med henne fortfarande men men.. Efter detta så känns det som om det aldrig kommer hända att jag träffar en tjej som känner likadant, en tjej jag kan slappna av med. krama, berätta allt för. osv. Har jätte bra vänner som verkligen betyder allt för mig, men man saknar (kan väl inte sakna något man aldrig haft men..) ändå någon annan, som man verkligen kan släppa in på djupet. Vad ska man göra? supa skallen av sig så man hittar en tjej den vägen? men det slutar ju ändå oftast inte bra. Jag känner mig så ensam även fast jag är omgiven av grymt härliga personer.. Vet mycket väl att jag inte är ensam om detta, men det är något som verkligen tynger mig ändå. Det här är väl egentligen ingen fråga, utan mer att jag ville skriva av mig. men skulle vara kul med ett svar och någons annan åsikt om min lilla livshistoria. Tack och bock!

---

SVAR

Hej på dig och tack för ditt härliga brev!

Du verkar ha en bra inställning till livet, vilket gläder mig att läsa! Jag tror att jag förstår vad du försöker kommunicera i din "fråga". Jag tror att du är helt rätt ute gällande att inte "supa" ner sig för att verka cool och genom det försöka hitta en person att älska. Vissa hittar sin första riktiga kärlek tidigt, andra inte. Inget av dem är rätt eller fel. Det viktiga är att hitta den rätta personen att dela din fina kärlek med. Jag förstår att du längtar efter någon att dela det djupa, det hemliga med. Jag tror att de flesta har den längtan. Det viktigaste är att inte nöja sig med någon i stressen i att hitta en partner. 

Du skriver att du känner dig ensam trots många bra vänner. Bra vänner brukar oftast inte betyda samma sak som en trygg, kärleksfull, innerlig, romantisk relation. Förmodligen är det någon utav dessa saker som du saknar. Det betyder inte att relationen till dina vänner är otillräcklig eller fel. Den relationen är förmodligen precis som den ska vara. 

Jag kommer inte att kunna ge dig det perfekta tipset på att hitta din kärlek, men det näst bästa tipset jag kan ge är att inte stressa iväg i första öppna famnen som erbjuds. (om det nu inte känns som att det är den rätta personen att dela kärlek med) Njut av livet och det kommer att komma en tjej som också njuter lika mkt utav livet och då kommer det att uppstå gnistor. 

Ha det bäst!

//Susanna