Hej Amanda! Jag har alltid haft det svårt med tjejer, relationer och dylikt. Jag har aldrig haft sex, och min enda kyss vid 16 års ålder var en minst sagt pinsam fyllehistoria vars effekt blev minst sagt katastrofal. Så sammanfattningsvis är jag ingen casanova direkt… I höstas var jag på en kurs på andra sidan landet. Det kom ungdomar mellan 15 och 18 från landets alla hörn och det var en underbar dynamik och gruppkänsla. En av de var en tjej, cirka ett år äldre än mig. Hon var en av de två tjejerna där med nästan 25 killar, så du kan nog gissa dig till hur mycket ”uppmärksamhet” de fick. Hon och jag pratade väldigt mycket, och vi kom varandra väldigt nära. Vi hade mycket gemensamt, och vi hade en fantastisk kemi. jag funderade för mig själv ”ska jag köra på det?”. Hon var ju helt perfekt! Vi passade ihop som inget annat! Jag vet att det låter ryckigt och ”ungdomskärlekigt”, men jag lovar dig, det var helt underbart! Det var någonting jag aldrig upplevt i hela mitt liv! Det var lika äkta som tangenterna jag sitter och hamrar på just nu! Men veckan gick fort och innan jag hade hunnit ”göra något” så satt jag på planet hem igen. Jag har aldrig velat vända om ett plan så mycket som då! Jag satt och kämpade för att hålla inne tårarna hela flygresan hem. Nu, nästan två månader senare, är jag fortfarande väldigt nedstämd och sorgsen. Vi brukade chatta och SMSa konstant under de första veckorna isär, men nu har det sakta men säkert avtagit. Nu har det gått en vecka sen vi pratade. Det längsta hittils… Mina vänner vill att jag ska släppa det och gå vidare, men jag kan inte förmå mig. Jag vill inte ha någon annan! Jag vill ha HENNE!. Snart skiter jag i alla mil det är mellan oss! Min högsta önskan är att få träffa henne igen. Men samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle kunna vara i en lycklig relation med henne, då avståndet mellan oss skulle förstöra allt. Det känns som att jag har fått mitt hjärta stulet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Snälla berätta hur jag ska bearbeta det här! Jag orkar snart inte mer! Och nej, jag har inte berättat rakt ut om mina känslor för henne, men de är hon väl medveten om, det garanterar jag. Och jag är relativt säker på att kärleken är besvarad, dock förmodligen inte i samma skala…

---

SVAR

Hejsan!

Tack för att du skriver in till mig. Förstår att du känner dig nedstämd och saknar henne. Kärlek har förmågan att kännas väldigt mycket, vilket är både positivt och negativt. 

Att få lära känna någon som en upplever sådana känslor för är helt fantastiskt men att sedan slitas ifrån det är helt fruktansvärt. 

Finns det någon som helst möjlighet att ni kommer kunna åka och hälsa på varandra? Du skriver att ni brukar chatta och smsa, dagens teknik erbjuder nya möjligheter för att kunna ha kontakt med varandra trots avståndet. Förstår att det kan kännas som en klen men genom internet har ni möjligheten att upprätthålla kontakten och lära känna varandra närmare. 

Du skriver att ni inte har chattat på en vecka,tyvärr är det så att en del kontakter rinner ut i sanden det är därför det är viktigt att kämpa för den kontakt som ni har. Förslå en specifik tid som ni kan chatta eller smsa henne och berätta att du uppskattar den kontakt ni har. 

Lycka till! 

Varma Hälsningar

Amanda