Hej! Jag ser mig själv som en ganska glad tjej egentligen, men hemma mår jag så sjukt dåligt. Mina föräldrar har alltid haft problem och bråkar i stort sett varje dag, det brukar bli en höna av en fjäder så att säga. Jag har nog haft någon slags ångest/depression i stort sett sedan jag var ”stor nog” att inse vad som hände hemma. Bråken blev konstanta och polisen har varit hos oss 2 gånger. Jag har nått en punkt då jag verkligen inte orkar bo med dem längre, jag har inte heller något fast jobb med tillräcklig lön så jag kan flytta ut så jag är i stort sätt fast hemma med dem. Jag har sökt jobb osv men det har inte gått så bra hittills, jag har iallafall ingen tillräcklig lön för att klara mig på egen hand. Har även bett dem att skilja sig men då kommer dem bara med bortförklaringar och ignorerar vad jag säger helt, förstår egentligen inte vad som håller ihop dem. Jag är ju stor nu och kommer inte bli påverkad på något sätt av deras skilsmässa, snarare tvärtom. Vet inte längre vad jag ska göra, känner ju inte att prata med någon psykolog eller kurator kommer lösa problemen hemma direkt. Visst kanske jag mår bra för stunden där men sen kommer jag ju hem till samma skit igen. Ser ingen bättre lösning än att flytta ut men jag känner mig varken redo eller har pengarna till det. Jag orkar inte längre. Jag gråter flera gånger i veckan pga deras problem för jag orkar inte höra på hur de skriker och förolämpar varandra. Detta har lett till att jag knappt orkar umgås med vänner egentligen, jag har ingen ork att klistra på ett leende när jag vet vad som väntar hemma. Har inte du några tips eller råd som du kan ge mig? Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

---

SVAR

Hej, och tack för att du skriver in till oss med din fråga!

Den situation du beskriver är allt annat än lätt, och jag förstår att du inte riktigt vet hur du ska göra. Jag tycker att din situation är allvarlig, det är väldigt stressande att leva i en konstant konfliktzon med allt vad det innebär av oro och ångest.

Jag har full förståelse för att du känner dig rådlös, och att det kan verka meningslöst att prata med en kurator eller psykolog. Jag tror ändå att det kan vara en bra idé, att få ventilera tankar och känslor, och kanske få råd och tips om hur du ska kunna få ett eget boende. Det är sånt som en kurator kan hjälpa till med. Att leva under stress en längre tid påverkar mer än vad man tror, och det behöver inte ens handla om så allvarliga situationer som din, där polisen t.om. varit inblandad.

Jag förstår också att det är omöjligt att sätta på en glad mask inför vänner. Men behöver det vara så? Skulle det vara möjligt att berätta för vänner som du litar på hur du har det? De kan vara ett stöd för dig också. Om du vänder på situationen, att det var en vän till dig som hade det jobbigt, skulle du då inte vilja stötta den?

Ta hand om dig, och tveka inte att höra av dig igen. Du kan se när någon av oss nätvandrare är online på natvandrare.fryshuset.se