Tja. Jag lider av en del olika psykiska problem och de flesta som jag har pratat med har inte verkat ta mig seriöst. De problem som ”plågar” mig är bla. depression och ångest. Depressionen känns som om den inte är ”så farlig”, (eller hur man nu ska uttrycka sig) den verkar mer som en skyddsmekanism. Den leder till att jag alltid håller mig på en konstant (negativ) nivå. Det är omöjligt för mig att exempelvis börja gråta eller bli extremt ledsen eftersom jag är på en nivå som inte verka gå att rubba. Nackdelen är väl att att jag inte kan bli glad… Vid positiva händelser som till exempel min födelsedag så kan jag inte le eller skratta. Jag känner mig inte glad, jag vill verkligen vara det. Jag vill att det ska vara som förr, när jag fortfarande hade ett flertal känslor att pendla mellan. Ångesten är det som jag anser som ett större problem. Den är mycket kortare och intensivare. Jag har fått starkare attacker (typ som panikattacker) där allting har varit totalt meningslöst. Det är en känsla av total rastlöshet och förtvivlan. I värsta fall börjar jag spänna alla muskler som vid ett krampanfall. Ibland har jag börjat frysa och/eller skaka. Det har hänt att Jag har vaknat upp mitt i natten och fått ett sådant anfall. Om det händer på en vardag ställer jag nästan direkt av min väckarklocka så att jag missar skoldagen. Dagen som följer efter ett sådant ”anfall” brukar gå ut på att jag ligger i sängen och egentligen inte gör någonting förens vid lunch-eftermiddag då jag går upp och äter frukost. Jag lider dessutom av sömnsvårigheter, lindrig paranoia, och extrem social inkompetens. I skolan/skolorna har jag en tendens att förskaffa mig 1-2 vänner. Inte mer. Efter det drar jag mig tillbaka och lyckas (jag vet inte hur) med att de 1-2 vännerna också drar sig tillbaka och blir totalt avskärmade från resten av klassen. Min sociala inkompetens kombinerat med mitt ständigt paranoida tänkande har lett till att jag börjar få svårigheter att ”klara mig” i vardagen. När Jag exempelvis ska ner till affären och köpa någonting brukar jag ha på mig jacka, luva, helst hörlurar och försöker undvika all ögonkontakt. Jag misslyckas med att ta körkort eftersom jag ”mår dåligt” av att ta körlektioner. Jag klarar inte av att sitta i en bil i en timme med en person jag inte känner eftersom man då måste föra ogenomtänkta konversationer. Tänkte avsluta med att säga att jag kommer att prata med en läkare/psykolg om några dagar men jag är väldigt rädd för att han inte kommer att ta mig på allvar.

---

SVAR

Hej!

Det låter som du har det besvärligt och behöver hjälp.  

Bra att du går och pratar med någon. Om du känner att den du träffar inte tar dig på allvar byt person. Var tydlig innan till personen att du är rädd för att inte ska bli tagen på allvar. Jag kan tillägga att du verkligen inte är ensam om de här grejerna utan de är vanliga i din ålder.

 

Lycka till.

 

Uffe