Um, Hej! Jag är en tjej på 15 år och jag har under mitt liv sedan jag varit 9 påverkats mycket av min omgivning och utav min kropp. Mina bröst började växa extremt tidigt, och numrera är jag nog en E-F kupa. Det är inte det att jag är tjock, jag är mer utav kurvig, stora bröst, platt mage och knubbiga ben och jag är drygt 173 cm. Inga finnar och fint ansikte antar jag, haha. Man kan nog säga att jag har det ganska bra, men ändå har jag inte kunnat ta åt mig livets positiva gåvor. För att hålla det kort, jag lider av panikångest och social fobi. Jag kan inte gå i skolan längre, för jag kan knappt andas och jag får uppstötningar när jag är nära andra, speciellt i klassrummet. Allt började i puberteten. Jag tränade och förlorade 6 kg, men sedan fick jag på mig dem igen och så började min period av depression. Jag slutade äta, förstörde min hörsel med musik, förlorade 4 kg och skar mig ganska djupt. Jag kom ut ur min djupa depression men nu är jag fast där igen, speciellt med min panikångest som gör att jag svettas EXTREMT. Jag menar pölar. Då började…mobbningen också. Jag får fortfarande blickar och kommentarer. Jag kan inte längre ha kläder som är mindre än XL, fast jag kan få lätt på mig S, då jag svettas så mycket. Detta har sänkt mitt självförtroende så mycket att jag försökt överdosera, men vågade inte gå hela vägen. Alla tror att jag mår bra nu, och jag vill inte berätta för mina föräldrar att jag har fallit in i det igen då de min mamma blev helt förkrossad när hon fick reda på det första gången…och andra gången. Fan det blev långt ändå, haha. Har mycket drama i mitt liv. Kanske låter lite löjligt men jag undrade om det finns något jag kan göra? Jag går redan till tre psykologer men har inte fått så mycket framsteg.

---

SVAR

Hej!

Jag önskar att jag kunde ge dig en snabb lösning som kunde hjälpa dig ur detta. Jag beklagar såå mycket att du har fått uppleva så mycket jobbigt i ditt liv.

Du skriver att du redan går hos tre psykologer. Det viktigaste är du du är ärlig mot dem. Våga berätta helt naket om vad som inte fungerar. Både för dina föräldrar och till läkarna. Du behöver hjälp och stöd, skydda inte din mamma ifrån din verklighet. Berätta för henne och be henne att hjälpa dig igenom.

Det viktigaste är att inte förtränga och försök inte att fly. Var brutalt ärlig om vad du känner. När du börjar förtrycka och inte känna kommer det att sluta i mera ångest och i att du skär dig. Våga verkligen att be om hjälp. Du ska inte behöva vara ensam i allt detta!

Lycka till och stor kram!

//Susanna