Åh snälla jag behöver hjälp. Jag har fått en ganska nära relation till en killkompis och då menar jag inte typ kärlek utan vi snackar om saker och så. Han har problem med ganska mycket och har blivit utsatt och sett endel saker. Man kan säga att han varit på fel plats vid fel tid ett antal gånger och detta har lett till att han fått problem och blivit skadad osv. Han får hjälp av vuxna och så så det är inga problem med det, men jag vill också hjälpa honom som stöd liksom, kan ju va skönt att ha nån i sin egen ålder att prata med. Jag är jätteglad att jag kan hjälpa honom med det här och så men det finns en baksida också. Grejen är att när jag hör hans berättelser och historier, och lyssnar på andra kompisars historier och ”problem” (ja jag gillar tydligen att hjälpa och stötta folk, vilket de verkar uppskatta då det är minst 4 som berättat riktigt djupa och hemska saker) så får jag svårt att tillåta mig själv att må dåligt, vilket gör att jag mår ännu sämre! Jag har tidigare haft mindre depressioner tror jag, lätt ätstörning och lidit av självskadebeteende under en period av ca 3 år som jag själv lyckades ta mig ur förra året. När jag tänker på mina vänners historier som är så hemska att jag mår illa av vissa, så tänker jag att jag själv inte får gråta eller må dåligt. Det känns som att jag inte har nån anledning till att må dåligt, att allt är så patetiskt. Att jag har så små problem jämfört med andra så jag borde vara överlycklig över hur bra jag egentligen har det. Det kan vara den enorma prestationsångesten innan ett prov (var dock mycket värre förut och hade mycket mer press från alla håll än vad jag har nu) eller gamla tankar från min ätstörningsperiod som kommer upp. Jag blir också orolig för min pappa som är stressad och börjar få problem med hjärtat. Det känns ändå inte som anledningar till att få vara deppig en kväll och när jag sitter där och tycker synd om mig själv för att jag inte pluggat till mitt prov (som inte ens kommer spela någon roll i slutbetyget) så får jag mer ångest över att jag är så liten och patetisk som ens tänker på det på det sättet, när det nån annan stans finns folk som har cancer och är glada för varje ny dag de vaknar upp till. Jag vill bara gråta och skrika och slå på saker bara för att jag stängt inne känslor så länge men tillåter mig inte det. Det har blivit en ond cirkel. Hela mitt liv känns som att det bara blir onda cirklar. Jag tillåter mig dock att gråta över andras problem, men inte över mina eftersom de är så små och värdelösa. Snälla hjälp! Ska det vara såhär?

---

SVAR

Hej!

Nej, det ska inte vara så här. Däremot vill jag verkligen säga att det är väldigt vanligt. Jag känner igen det både från mig själv och från många andra. Det är lätt att man förminskar sina egna problem, samtidigt som man tar andras på stort allvar och känner väldigt mycket med och för andra, så som du verkar göra. Det finns ingen som vill vara den som belastar andra med sina problem tror jag, och det är därför det blir så fel vid sånna här situationer. Tänk om vi alla bara fick ha det tufft just för det som är jobbigt för just mig? För vi alla är ju olika. Jag tycker det är fint att du är en person som bryr dig, någonstans mår du säkert bra av att vara den där vännen som folk vänder sig till. Jag tror att det du skulle behöva göra är att testa att öppna dig också, istället för att stänga allt inne. Även om din killkompis har tuffa saker at bära på, blir han säkert glad att kunna vara den som stöttar ibland, och du blir avlastad. På något sätt måste man efter att ha hanterat känslor i destruktiva banor, försöka lära sig hur man gör utan att skada sig själv. Och jag tror som jag skrev, att det handlar om små små steg, att känna att dina problem visst också får rum. Och du kommer märka att det blir lättare bara du får dela dina tankar med någon annan. Kram och lycka till