Hejsan Björn! Jag är en 18-årig tjej som bor med en stor barnfamilj och snart ska börja mitt tredje år i gymnasiet. Vid mitt första besök hos en psykoterapeut har jag insett mer och mer kring min familjesituation. Har tidigare även pratat med skolkuratorn och min mentor, dock har tankarna börjat bekräftats mer med tiden. Under mitt besök hos psykoterapeuten berättade jag att jag lämnade min mamma pga misshandel vid 13 år, och att jag nu bor hos min cancersjuka pappa. Då konstaterade hon slutligen, efter ett långt samtal med mycket tårar, att det aldrig har varit någon som lyssnat på mig eller respekterat mig som en egen individ. Har sedan tänkt på detta och också kommit fram till att min pappa är mycket manipulativ, som bl.a lett till att jag inte kan utveckla relationer, prata eller uttrycka mina känslor inför andra eller helt enkelt göra egna val. Jag känner mig därför konstant orolig och stressad, ensam och sömnlös m.m. Under samtalet nämnde jag nästan lite skämtsamt att det hade varit underbart att få flytta hemifrån. Till min förvåning sa hon att det absolut skulle kunna vara bra för mig, och när jag tänkte på det insåg jag att det egentligen kan bidra till min utveckling, lycka, trygghet (och framför allt sömn! ) att få lite eget utrymme. Vill hemskt gärna dessutom träffa och bli tillsammans med en kille, men har alltid varit rädd för detta, då min pappa hela mitt liv har frågat mig om jag har ett förhållande med någon (vilket jag aldrig riktigt haft). Han ”skojjar” också om hur han ska bryta deras ben i kroppen och skrämma bort dem inför mig och alla i familjen – vilket gör mig grymt ledsen och rädd. Vad tycker du att jag ska göra, kan det vara bra en idé att komma bort från familjen en aning på något sätt? Känner att jag inte orkar med detta längre. Är jättetacksam för svar!!

---

SVAR

Hej!

Du berättar hur dina föräldrar har behandlat dig illa och respektlöst, det är hemskt att du gått igenom något sådant. Jag förstår verkligen hur du känner att du aldrig blivit lyssnad på, dina föräldrar har levt ditt liv åt dig och det är verkligen inte bra. Jag blir djupt berörd över din berättelse! Du har ju mänskliga rättigheter att ha en egen åsikt, att göra precis som du vill och träffa vilken person du vill. Dessutom är du ju nu 18 år och ingen kan bestämma över ditt liv mer nu än du själv. Det gör ont att inse att man faktiskt inte blivit lyssnad på, när man kanske inte vill inse det.

Jag tror precis som din psykoterapeut, du behöver flytta, leva ditt eget liv, ta hand om dig själv, göra saker som du tycker om, träffa precis de människorna du vill träffa. Det kommer verkligen ge dig en personlig utveckling! Ingen har rätt att bestämma vem du ska träffa, däremot kan andra råda dig om det är någon olämplig person. Men det är alltid du som gör valet, glöm inte det!

Har du försökt att sätta er ner tillsammans och samtala om hur du känner dig? Ibland kan det vara så att man inte är medveten om hur man behandlar andra, för man tror att man gör det av omtänksamhet när resultatet blir precis tvärtom. Att du blivit misshandlad av din mamma är ju riktigt allvarligt, det är sedan långt tillbaka förbjudet att slå (aga) sina barn. Har du och psykoterapeuten pratat något om att anmäla händelsen? Det låter på din beskrivning som denna psykoterapeut faktiskt är en bra person för dig att prata med. Fortsätt ha kontakt med den!

Jag tycker du är väldigt stark och modig som vågar berätta allt detta för din psykoterapeut och även för mig. Du har haft en mycket tuff uppväxt, du har tagit dig igenom det jobbigaste och du kommer klara resten också. Hur är det med vänner då i skolan och på fritiden? Om du har det tycker jag du ska använda dig av dem, göra roliga saker med dem, som gör att du tänker på andra grejer ibland och som ger dig mer mening med livet. Det är viktigt att ha aktiviteter som får en att må bra när man har det tufft. Kanske du även kan sova ibland hos någon vän/släkting, för att komma ifrån familjen lite? 

Det är aldrig ditt fel till att situationen blivit såhär, det är enbart dina föräldrars ansvar och fel. Det är viktigt att du vet! Hör av dig igen om du vill.