För den första gången k mitt liv ät jag nöjd med mig själv och min vikt, kan verka lite för min längd (48.5 för mina 169) och ja jag har gått ner till den vikten och är inte naturligt smal. Men iallafall, trots att jag för den första gången jag är nöjd med mig själv så har jag en sån fruktansvärd matångest. När jag äter viss mat så så får jag såna panikattacker och vill bara börja gråta, vilket jag förstås inte gör när jag äter med min familj. Och trots att jag är nöjd med mig själv så får jag panik när jag äter över 200 kcal till frukost exempel. Min mamma har märkt att jag har gått ner så mkt i vikt så hon kommer tvinga mig att gå upp i vikt, men jag vill absolut inte och då kommer jag bara må dåligt över min kropp igen. Helst av allt så skulle jag bara vilja vara kvar på min vikt och bli av med matångesten, men jag vet ibte hur och jag skäms så mkt att säga det till någon. Min skolsköterska och andra lärare har sagt att jag är väldigt smal och kan prata osv men återigen så skäms jag så fruktansvärt så jag ljuger istället för att bara brista och jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

---

SVAR

Hej,

tack för din fråga. Oavsett hur man ser ut tycker jag att man ska respekteras för detta. Det viktiga är att man mår bra med sig själv. När du beskriver för mig hur du mår, låter det som att du är väldigt fixerad vid mat och kalorier, och kanske har du gått ner i vikt på ett sätt som inte är hälsosamt? Som du själv skriver, är din vikt väldigt låg i förhållande till din längd. Det jag skulle vilja fråga dig är varför du behöver vara så liten för att vara nöjd med din kropp, och påminna dig om att man kan må bra över sig själv på hälsosam väg, utan att just smalheten ska symbolisera att vara nöjd. Att få panik när man äter mer än 200 kcal och att börja gråta, är det verkligen värt det? "Bara" för att hålla en låg vikt? Jag tror att det är bra att ta din mamma på allvar och försöka berätta för skolsköterska och läkare som bryr sig om dig, genom att vara ärlig. Att försöka säga det som du skrivit här till mig. Det kan kännas läskigt innan, men är väldigt skönt när man väl vågat. Jag tycker det är väldigt modigt och bra att du skrev det här till mig. Försök fortsätta vara lika modigt till de personer du berättat om som reagerar. Berätta också att det inte bara sitter i vikten, utan dina tankar om dig själv. Tankar om att du är nöjd först när du är underviktig, kan man få hjälp med. Lycka till och hör av dig igen om du undrar något mer. Kram på dig! /Annso