Hej! Jag är en tjej som går i 7:an. Jag blir väldigt slagen i skolan soppas skadad att jag får blåmärken. Jag döljer alltid dem för att ingen lärare eller min mentor skall se. När jag blir slagen så säger dem ”om du berättar för någon så kommer vi slå dig ennu väre då räcker det inte med ett blåmärke”. Detta har gjort att jag inte vågar berätta för någon. Jag ramlar ihop ibland i skolan för att jag har magkatarr. Min mentor och jag har en bra relation med varandra, men jag vågar endå inte berätta. Har ni någon bra idé? För jag klarar inte det här mer det har skett sedan jag gick i 3:an. Jag gråter mig till söms varje natt. Och har kraftiga humörsbängningar. Vad tror du händer om jag berättar för någon? Om dem får reda på det så sitter jag i knippa, en knippa jag inte vet om jag klarar. Jag tycker du verkar väldigt bra! Kram på dig! Jag hoppas jag inte stör allt för mycket. /en tjej som har det jobbigt i skolan.

---

SVAR

Hej,

Jag blir verkligen ledsen när jag läser hur du blir behandlad i skolan. Ledsen och arg. Jag tror att du redan vet det här, men jag säger det ändå för det är lätt att glömma när man själv är i en jobbig situation - ingen har rätt att behandla dig illa. Du har alla rättigheter att få vara ifred i skolan, och slippa psykisk och fysisk misshandel.

Jag har all förståelse för att du är rädd för dina mobbare, och för vad de kan göra om du berättar. Jag tror ändå att den enda vägen ut är genom att berätta för en vuxen som sedan kan hjälpa dig så att mobbningen upphör. Din mentor kan vara den personen eller en annan vuxen som du litar på.

Det kan kännas hopplöst, men det finns saker att göra. Framför allt måste skolan reagera, och tar de inte sitt ansvar kan man gå vidare med en anmälan till Barn- och elevombudet. När det har gått så långt som det har i ditt fall kan man också överväga en polisanmälan. Förrutom det, så tror jag att du behöver få prata om det du har varit med om i fyra år. Det är inte ett dugg konstigt att gråta, ha magkatarr eller humörsvängningar i en så stressande situation som du är i.

Jag kan också tänka mig om att när du berättar, så vågar också andra göra det. Det kanske är fler som är utsatta för samma mobbning som du.

Ge inte upp, starka du! Försök att våga berätta för någon! Skriv gärna in med en ny fråga om du vill!