Jag är i vad jag kallar som extremt olycklig. Jag känner mig , ungefär, jätte känslig för andra. Beskrivningen skulle kunna tolkas som en väldig depression om jag fick säga det själv. Det är brist på tacksamhet, och engagemang hos andra som har lett till denna oförklariga situation jag tycker befinnas mig i. Jag är en oerhört stark och väldigt bra på att självmedicinera mig själv i flertals situationer. Men det känns ändå som att man måste livshota sig själv för att folk ska reagera, att man behöver må så dåligt för att någon ska bry sig. Fast den initiella oron, ligger inte ifall nästa kniv är mot strupen. Det är helt befängt enligt mig. Att ställa frågan ”Skulle jag vilja mörda mig själv?”, är lika klar svar som ett definitivt nej. Det finns inget som tyder på att jag har gjort något fel mot andra. Det är att jag lever i tomlöshet, jag kan ha så mycket. Men ändå se för lite. Om det fanns en osynlig barriär hos andra personer. Så tycks jag vara beviset. Det jag fattar är verkligen ingenting till vad som är fel på. Alla ska vara upptagna, göra något annat. På 4 veckor så är jag glad om jag får ett sms. Så har det känns som. Om jag kunde visa mina intressen som en bank, och en investering hos personer. Så skulle den vara tom nu. Och i samma begrepp råder det, att man lånar istället. . Jag ger mig en påbörjad övertygelse att det är bättre att må ”dåligt”, för att om jag försöker tänka positivt så mår jag ännu sämre. För den anledningen att tankarna är påtvingade . De är redan använda. Om jag kunde vända mig tillbaka till en tid jag skulle kunna ändra på. Så vore det att ha en översikt mot framtiden och röra mig fortare. Den frekventa anledningen till denna olycka är att jag har en person jag tycker om väldigt mycket. Men han verkar ha ”tröttnat” på mig, eller gör något annat som inte sätter mig precis på samma nivå som hans andra kompisar. Han hör inte av sig , om jag inte gör det först. Och han är även hemlig av den sorten att det är svårt för mig , att få honom berätta saker som han vet att han kommer behöva göra igen för att jag glömmer bort saker. Jag kan förmodligen inte säga till honom att ”du kommer att tycka om mig jätte mycket också ifall du berättar mer om dig själv” . Jag mår så dåligt att jag svänger mig oerhört mellan att helt enkelt bryta kontakten, för att jag oroar mig så mycket om honom . Och han verkar ha massa andra kompisar , som han blir upptagen med. När han väl skickar tillbaka något meddelande, så brukar jag alltid bli oerhört glad , jag försöker verkligen uttrycka mig det. Det blir ändå bara jobbigt att han har inte tid för mig, och det känns som att han förväntar mig saker som han håller det för sig själv. Som att jag ska skicka kommentarer till honom för att svara. Jag tycker inte om att han ifrågasätter till om vad det finns att tycka om honom för. Samtidigt släpper han inte in mig, låter nada gå in på ifall han har det jobbigt, även om jag tror på mig själv att jag från hans tidigare innovationer fått bra mottagande. Och personen ovan är riktigt den enda, jag skulle kunna prata med. Och jag vet inte om det är verkligen om det är bra att ställa sig till frågan ”Tänk om han har inte tid med mig”. Jag känner så ängslig och sorgsen av mig för alla verkar ignorera mig. Och den enda som faktiskt har en känsla av att tycka om mig, har inte tiden för mig. Eller orken, och förmodligen ser mig som en egoist. Den absoluta fruktan som någon skulle säga till mig, vore att de sa ”Jag förstår till varför du har inga kompisar”, skulle bryta ner mig totalt. ”Den enda jobbiga vore du isåfall! ” vore en bra kontring.. Men nu till min fråga: Hur söker man umgänge?

---

SVAR

Hej, tack för att du skrev och delade med dig av dina tankar och känslor.

Det låter som att du känner dig ensam, som att du upplever att du inte får det stöd och den närhet som du har behov av och jag förstår att detta känns tungt. De flesta av oss har behov av närhet och omtanke från andra, för att få en bekräftelse på att vi är, att vi finns och att vi gör skillnad. Likaså tänker jag att du har detta behovet, ett basalt och helt naturligt behov.

Att inte få den uppmärksamhet som man behöver av personer i sin närhet kan skada ens självbild väldigt mycket. Det kan ibland kännas lättare att prata om det man går igenom och det som tynger en. Om du känner ett behov av detta, vill jag tipsa dig om Föreningen Tilia som är en frivilligorganisation som stöttar unga med psykisk ohälsa. Jag är själv aktiv i organisation, liksom många andra fina själar.

Till din fråga om hur man söker umgänge... Att finna nya vänner eller en ny umgängeskräts kräver ofta en förändring, att man tar ett steg man inte brukar, riktar blicken åt ett annat håll än tidigare, så att man finner nya bekantskaper. Kanske har du annars någon gammal barndomskompis du kan ta upp kontakten med?

Eller en fritidsaktivitet du kan starta med? Eller en väns vän som du kan börja snacka med? Det gäller att rikta fokus utåt, att våga finna nya vägar som kan leda till fantastisk vänskap. Jag förstår att det kan kännas skrämmande, och kanske långt borta, men att testa dig fram – så finner du vägen till lyckan och vänskapen!

Kram,

Madeleine